Dag 24 – Det här får mig att gråta

2011-05-03 | 11:44:58

 

Kör ett litet ryck med mitt blogg tema igen. För någon gång ska jag väl lyckas bli klar i alla fall...

 

Vad som får mig att gråta är ju ganska svårt att sätta fingret på en endaste sak. Tyvärr!

Det är ju inte något man direkt önskar sig, att gråta alltså, även om det kan vara nog så skönt att ”rensa ur” ibland, om ni förstår vad jag menar…

Ibland behöver man verkligen gråta ut, för att orka ta nya tag och gå vidare. Tror det är farligt att svälja för mycket och för många gånger, även om man måste ibland. Det passar sig inte alltid att gråta. Framför barnen kan och ska man inte alltid gråta. Ibland gör man det ändå, och kanske är det inte så farligt, bara man förklarar så de förstår varför man gråter. Alla gråter ju ibland, alla har rätt att vara ledsna…

Men visst biter man ihop många gånger, i alla fall jag, och gråter helst när ingen ser och hör.

 

Just för tillfället så har jag som jag ju tidigare skrivit väldigt svårt när barnen hämtas av sin pappa för att bo hos honom en vecka.

När dörren stängs och de har åkt gråter jag massor. Mår skit första dygnet utan mina små och tårarna rinner hejdlöst.

Sen tar det liksom slut på tårar och jag börjar nedräkningen mot söndagen, då jag ”får tillbaka” mina små hjärtan igen.

 

Självklart gråter jag mycket kring ämnet barncancer.

Allt sedan 2008 då min egen Melwin drabbades av denna djävulska sjukdom har jag liksom kastats in i ”cancervärlden”

Jag har träffat och lärt känna många svårt sjuka barn.

Dels för att vi under ca 9 månaders tid levde var och varannan vecka på en barncancer avdelning.

Men också genom mitt deltagande i Barncancerföreningen Mellansverige, där man naturligtvis träffar andra barn och familjer drabbade av just barncancer och allt vad det innebär.

Vissa vinner en stor seger över sin sjukdom, andra gör det tyvärr inte, och man tvingas ta avsked alldeles på tok för tidigt.

Det får mig att gråta ofta och min största önskan är faktiskt att jag skulle kunna ”trolla bort”allt vad barncancer heter.

Eller för att citera vad en vän skrev för inte alltför länge sedan;


”Jag skulle vilja gå i idé och komma fram igen när barn inte dör av cancer längre”

 

Jag är livrädd att jag en dag ska förlora min älskade Melwin.

Som förälder är man ju alltid orolig över att något ska hända sina älskade små barn, och självklart har även jag en oro för alla mina fyra pojkar.

Men då vår Melwin har en diagnos fastställd svart på vitt, att han har en svår form av hjärntumör, det finns en ganska så stor tumörrest kvar i hans lilla huvud, som när som helst kan sätta fart och börja växa igen.

Då är det nog ganska så naturligt att man är lite extra orolig och dagligen ber för att ”Klumpen” ska förbli oförändrad, så att Melwin kan växa upp, leva ett gott och lyckligt liv, för att till sist bli en gammal gubbe.

Ja, jag gråter titt som tätt över att min lille gosse blivit så hårt drabbad. Över att han fått genomgå alla dessa behandlingar, att han har mått så himla dåligt som han gjorde under behandlingstiden. Att han riskerar att få en mängd olika komplikationer av allt han tvingats gått igenom för att stoppa ”Klumpens” framfart.

Att han faktiskt fortfarande riskerar att få ett återfall, att hans chanser att besegra ”Klumpen” fortfarande är 50/50…det får tårarna att rinna på mig!







 

I det stora hela så är jag nog en ganska så blödig person.

Jag gråter till filmer, jag gråter så fort det visas något gripande inslag på TV, jag gråter över hemskheter man hör och läser, men jag gråter också många gånger glädjetårar.

Kan lätt skratta så att tårarna sprutar, kan bli så glad och lycklig över någon fin kommentar, en vänlig gest eller att någon/några helt enkelt bryr sig, så att tårarna svämmar över…Men sånt är ju bara trevligt, och såna tårar älskar jag <3







 

 

 

 

 

 


Dag 23 – Det här får mig att må bättre

2011-03-09 | 15:19:02

Mina barn får mig att må bäst, överlägset, helt klart!
De är nummer ett, överst i topp, och får mig att le, skratta och må bäst, oavsett hur tungt det än må vara runt omkring "min värld"

Men om man då ska kategorisera vad som får mig att må bättre så är de givetvis mina vänner.

De toppar det mesta, vet allt om mig, och gillar mig ändå, trots mina mindre bra egenskaper ;-)

 

Riktiga vänner lyssnar, säger vad de tycker, har en åsikt, men dömer inte…

Mina vänner finns för mig och får mig alltid att må bättre när det är tungt i livet.

Något som jag är oerhört tacksam för och ser som en enorm ynnest i mitt liv.

 

Jag hoppas och tror att mina härliga, goa vänner vet att även jag finns där för de.

I med och i motgång och att även jag kan få de att må bättre när det är tungt.

 

För upp och nedgångar, det är det väl i allas våra liv, i mer eller mindre portioner dock.

 

Så mina kära vänner, NI FÅR MIG ATT MÅ BÄTTRE!!!

 


Dag 22 – Det här upprör mig

2011-03-09 | 01:17:42

Tänkte att jag skulle ta och göra ett litet ryck igen och skriva på mitt 30 dagars bloggtema…

Hade ju planer på att vara färdig till nyår, men ack vad fel del blev…det bidde ju inte alls så ;-)

Men så när jag kollade vilken dag jag hade kommit till och vad ämnet var, så tyckte jag att det passade alldeles ypperligt att slå till och skriva ett tema blogg inlägg.

 

Vad upprör mig???

Ja, för tillfället är det just det faktum att man inte riktigt kan få vara ifred i sin separation.

Missförstå mig inte, jag delar gärna med mig av mina erfarenheter. Det har jag ju gjort hela tiden i bloggen, om mitt liv och de olika kriser och stadier man nu går igenom i livet.

Nu har jag ju i och för sig endast bloggat i ynka tre år, eller nåt sånt, men det har ändå hunnit hända rätt mycket under dessa år.

Så det är klart att det gäller även nu när jag går igenom en separation, vilket är helt nytt för mig. Lyckligtvis kanske, för man vill ju knappast göra det mer än EN gång i livet, känns det som nu i alla fall.

 

Men idag kände jag att jag blev jäkligt upprörd över hur det blev en himla inblandning från höger och vänster om hur jag skrev och inte skrev och det analyserades hej vilt om hur jag formulerat mig, gjort eller inte gjort.

Nej, det tycker jag inte om…

Inte det att jag inte kan ta kritik, men bloggen är ingen kommunikations central eller pajkastnings center.

De som vill ”tala ut” om min och barnens pappas pågående separation är välkomna att göra det genom att ringa eller maila mig direkt, inte via bloggen.

För då blir det för personligt och det anser jag inte är lämpligt på MIN blogg, där ”hela världen” kan läsa om de vill.

 

Jag förstår och respekterar att inte alla kan och vill tycka som jag, hur konstigt det än må vara, för jag har ju alltid rätt ;-)

Men när det gäller personliga aspekter och synvinklar tycker jag att man kan vara så rak och ”modig” att man tar det direkt med vederbörande.

Det finns oftast flera olika sätt att se och tolka saker, och så ska det få vara…

Så pajkastning är nog det som upprör mig väldigt mycket har jag märkt!
Och vill gärna akta mig för att hamna där själv...

 

Sen finns det ju säkert minst ett tiotal andra saker också så klart, som upprör mig…

T ex att min snart femårige son har diagnosen hjärntumör, det är riktigt jävla upprörande. Varför ska små barn behöva drabbas av en så djävulsk sjukdom överhuvudtaget, och varför finns det inte bot till alla???

Vi kan ju flyga till månen, varför kan vi då inte bara lyckas bota ALLA cancerpatienter??? Det upprör mig…

 

Sätter man på Nyheterna eller läser dagstidningen så kan man ju lätt hitta en handfull saker att bli riktigt upprörd över. Det är ju nya saker varje dag, så det tar ju en evighet om jag ska försöka komma ihåg och skriva ner allt sånt, så det skippar jag…Men jag tror ni förstår vad jag menar!

 

Jag upprörs över att inte kunna kontrollera och påverka allt som jag vill kunna kontrollera och påverka.

Har dessvärre ett enormt kontrollbehov och irriteras inte alltför sällan över att jag måste släppa kontrollen i rådande situation.

Varför kan jag inte bara få styra och ställa som jag vill, med allt…;-)

Nej, det går ju inte så klart, man måste ju anpassa sig. Det begriper ju jag också, men därför inte sagt att jag kan bli aningen upprörd ibland.

 

Sen har vi ju alla småsaker och obetydliga petitesser som kan uppröra mig en smula, men som i det stora hela är till synes helt ovidkommande saker…

Som när man inser att någon har tagit sista toa papperet och glömt att skriva upp det på listan och det är helt slut när man ska till och gå på toa :-(

Eller när man i panik målar naglarna i sista sekund innan man ska på fest, tar ett sånt där quick lack för att det ska torka snabbt, men sedan inser att det inte alls torkade särskilt snabbt ( eller är det jag som har knepiga naglar ) och sedan får gå med kladd naglar på festen :-(

Ja, såna där exempel kan man ju också rada upp miljoner av, för de förkommer ju nästan dagligen. De upprör ju en smula, men bara lite, för det är ju på en helt annan bagatell nivå…;-)

 

Åh, nu har jag lyckats beta av ännu en tema blogg dag…och samtidigt kommit fram till att jag inte ska skriva så mycket alls mer om den pågående separationen.

Vill inte bli upprörd i onödan ju…;-)

Och hur man än vrider och vänder det så är det ju en sak mellan mig, barnens pappa och barnen att lösa, inte omvärlden…

 

Nu ”skönhetssömn”, det blev sent det här…

 

See ya :-)

 
Alla blir vi nog lite upprörda ibland, men man ska nog försöka undvika det så gott det går, för...






...ett gott skratt förlänger livet!!!


Dag 21 – Ett annat ögonblick

2011-01-11 | 08:40:20

Har varit usel på att skriva klart mitt "Tema bloggande" Sorry!
Det är inte det att jag inte vill eller orkar, utan helt enkelt bara TIDEN!!!
Den berömda tiden som tenderar att inte riktigt räcka till så mycket som jag vill ;-)


Men nu tar jag nya tag och avverkar här en Tema bloggs dag :-)



Har på Dag 08 redan skrivit om Ett ögonblick där jag tog upp många av de olika ögonblick jag ofta minns och relaterar till...
Nu på dag 21 var det dags för Ett annat ögonblick och det första jag kom att tänka på var...





DET HÄR






Vilket underbart ögonblick detta är!

Att stå där med stickan framför sig, inte så fräsch i sig, lite smått dränkt i, ja ni vet vad…;-)

Men det tänker man inte på då, för det enda man ser är det där pluset.

Ibland har det visat sig vara riktigt starkt och liksom ingen tvekan alls, någon annan gång lite svagare och man börjar genast ifrågasätta dess blotta existens.

För man vill ju så gärna, det är ju ett ”holy moment” att få plussa på stickan!

Men hela fyra gånger har det verkligen varit ett ”äkta plus” på min sticka, och det är fyra helt fantastiska ögonblick…

Att stå där och få den första bekräftelsen på att det faktiskt finns början på något nytt inom dig, ett liv, om än så litet just vid det här tillfället ;-)

Det är för mig ögonblick jag aldrig glömmer och den känslan är nästintill obeskrivlig *Priceless*

 

Vill igen…


Dag 20 – Den här månaden

2010-12-29 | 17:54:06

Den här månaden är en av mina favorit månader, December.

Eftersom jag är en ”sucker” för julen med allt vad den innebär så tycker jag ju givetvis väldigt mycket om december månad.

Det är ju perfekt när man har barn och verkligen får leva ut julen till fullo.

Skapa sina barndomsminnens jular och riktigt slå på stora trumman utan att för den sakens skull skämmas det minsta över att man tar i lite väl mycket.

Det kan aldrig blir för mycket när det kommer till firandet av julen, eller jo det kanske det kan…Viss måtta ska det nog vara med det hela.

Men från första advent och fram till stora dagen D så kör vi efter traditionernas alla regler…

Det pyntas och mumsas pepparkakor med julmust.

Äter lussebullar till daglig dags och planerar julfirandet in i minsta detalj.

Julklapparna ska införskaffas och trots att vi varje år säger samma sak, att nästa år ska vi inte handla så förbannat mycket julklappar, så står vi där på julafton och ser Tomten bära in säck efter säck fullproppad med klappar till både stora och små…

 

Doften av julskinkan blandas med härlig julgransdoft och av alla doftljus som jag flitigt tänder.

Adventsstjärnor och ljusstakar lyser upp i decembermörkret och det är bara sååååå mysigt.


Barnens ögon tindrar i kapp och både jag och barnen är förväntansfulla över hur julafton i år ska bli.

Men den blir ju oftast bra såklart och när man lägger sig på julaftons kvällen så känns det lite som om allt är över…

Det är ju liksom som att det ”bara” är julafton som räknas, och när den är över så är hela julen över.

Men i år påminde jag verkligen mig själv om att det är flera dagar som räknas, att vi skulle tänka på att riktigt fira både juldag och annandag jul också…

Ja, det gjorde vi väl kanske också, men självklart är det julafton som till sist ändå slår allra högst ;-)

Nu blickar vi framåt mot nyårsafton…

Ska börja planera inför årets nyårssupé här ute i skogen, tillsammans med underbara vänner.

Fyrverkerier hör till, så det ska inhandlas, all mat likaså och sen är det dags för de stora förberedelserna.

Årets sista dag ska avslutas på topp…

 

December är kort och gott en härlig månad med mycket fest, mys och värme i bagaget.

Vet att det långt ifrån är så för alla, TYVÄRR bör jag tillägga…

Inte alla kan fira jul och nyår, inte alla vill fira…

 

Men det vill och kan vi i den här familjen, och det gör vi, så mycket vi bara orkar!



 







 


Dag 19 – Detta ångrar jag

2010-12-22 | 08:38:30

Försöker att inte tänka tillbaka så mycket, att inte analysera och kritisera det jag gjort och tagit mig för.

Det som är gjort, är gjort heter det ju och man kan inte göra saker ogjorda.

Men därför inte sagt att man inte kan lära av sina misstag, och det ska man väl i alla fall försöka göra. För har man tabbat sig en gång, vill man ju knappast göra det igen, eller hur…?!

 

Men ska jag ta på någonting jag verkligen ångrar, så är det nog när jag sålde min häst, Little Ben, nere i Belgien.

Jag bodde ju där då och hade min häst med mig.

Under tiden jag jobbade så gick det bra att ha kvar hästen, men när jag efter ett år beslöt mig för att börja studera vid universitetet istället, hade jag omöjligt varken tid eller råd att ha kvar honom.

Han var ju min älskade häst, så visst satt det långt inne, men jag behövde pengarna och fick liksom lov att tänka framåt…

Men jag var mycket mån om att han skulle hamna på ett bra ställe, till någon som skulle komma att älska honom, minst lika mycket som jag gjorde.

Jag fick ett skambud av ett par från stallet där jag hade Little Ben.

De hade redan en häst, som var i stort sett en kopia på min Ben. Hästen såg nästan likadan ut och han skulle ridas i princip likadant som Ben.

Paret var så trevliga, och jag hade ju känt de ett bra tag, och hade inga som helst misstankar att något var fel.

De lovade att ta väl hand om min Ben och att de inte skulle sälja honom…

Vilket sedan visade sig vara ren och skär ”bullshit”!

Några dagar efter att ”vår affär” var avslutad hade de sålt Ben till en annan tjej i stallet.

För mycket mera pengar och till en riktigt otrevlig, nonchalant och ”besserwisser” till tjej.

För mig var det absolut det värsta som kunde hända, min Little Ben hade hamnat i helt fel händer.



Jag försökte att få köpa honom tillbaka, men då skulle jag såklart enbart få göra det till den mycket högre prislappen, och så mycket pengar hade jag ju inte…

Alla jag pratade med ryckte lite på axlarna och liksom tyckte att ”skyll dig själv” som sålde till de där två skojarna.

Men ingen hade tydligen tänkt på att säga det till mig INNAN affären gjordes, fastän de flesta verkade veta…Det retar mig till förbannelse så här i efterhand!



Bara någon månad senare var Little Ben död!!!

Puckot till tjej som köpte honom av de två ”skojarna” såg till att han bröt benet.

Eller rättare sagt krossade hela kotan på ett ben…

Hon tycket tydligen att hon skulle ta ut honom i ridhuset fastän det var ishalt.

Det hade blivit kallt, riktigt kallt, vilket gjorde att det blev is i i ridhuset, under spånet ( underlaget ). Något som alla visste, men som hon uppenbarligen sket i totalt.

Ben halkade ju såklart och satte sig på benet som krossades…han avlivades på plats.

Jag har inte åkt tillbaka till det stallet efter det, jag kunde helt enkelt inte förmå mig till att göra det.

Jag ångrar bittert att jag inte begrep bättre och aldrig hade sålt i ”god tro” till det där paret. Då hade min Ben fått leva betydligt längre…!!!

 

Han och jag gick igenom så mycket tillsammans. Vi tävlade och tog hem många segrar inom hoppningen.

Han var med mig där nere i Belgien och var ett stort stöd för mig...Ja, trots att han ”bara var en häst”, som många av er nog tänker.

Han var min trygghet, min vän.

Jag flyttade ner dit direkt efter studenten, jag var ung, kände ingen där och kunde inte språket.

Men hos min Little Ben var jag trygg, honom kände jag väl och jag älskade den hästen så innerligt.

Han var som en hund med mig…gick lös vid sidan om mig, jag behövde aldrig binda fast honom, för han stod där jag bad honom att stå.

Han gjorde allt för mig och gav mig så himla mycket…

Så att jag sålde honom, och dessutom till helt fel personer, att jag övergav honom, DET KOMMER JAG ALLTID ATT ÅNGRA!!!

 






Dag 18 – Min favoritfödelsedag

2010-12-22 | 08:06:30

Den har jag inte haft än...;-)
Jodå, men även här är det himla svårt att välja.

Men kanske var det är jag fyllde 30...
Jag var gravid med Melwin och gick med stora magen i vädret. Jag fyller ju i februari och Melwin var beräknad att titta ut i april ( vilket han även också gjorde )

Hade öppet hus här hemma och fick besök av mina nära och kära.
Alla hjälpte de till att förgylla just min dag, Härligt!

Eller kanske var det när jag fyllde 20 år, som det var min favoritfödelsedag...?
Jag och min kära vän Sofia fyller år dagarna efter varandra så man kan säga att vi är nästan exakt lika gamla ( unga ) ;-)

Så när vi fyllde 20 slog vi till och hade en stor fest.
Vi hyrde en lokal här i Fagersta och bjöd in alla våra vänner till partaj...
och partaj, det blev det :-)

Eller kanske var det när jag fyllde 10 år, som var min favoritfödelsedag...?
Jag bodde i Bålsta då och jag skulle få ha min allra första födelsedags fest.
Mamma o pappa hyrde fritidsgården på området vi bodde på.
Jag fick bjuda hela klassen och det blev fullt hus.
Minns att jag tyckte det var superskoj. Jag fick stå i centrum och så fick jag ju en massa presenter också ;-)

Ja, det kanske är så att var sak har sin tid...
Varje ålder har sin charm, tiderna förändras och så även födelsedags firandet.
Alla de här tre födelsedags firandena har blivit varma minnen och jag vill kalla de för favoriter, även om jag tycker att jag har blivit väl uppvaktad vid alla mina födelsedagar :-)

Kanske blir det en riktig skräll och tidernas bästa nu när jag slår till och fyller 35...vem vet ;-)






Dag 17 – Mitt favoritminne

2010-12-22 | 07:38:44

Att skriva om mitt favoritminne är inte helt lätt, för det finns ju några att välja mellan, och just vilket ska jag välj att skriva om tro…

Kanske är det få förunnat att ha fler fantastiska minnen att förgylla ens liv med, och i så fall är jag en av de få.

Eller så är det helt enkelt så livet ser ut, för oss allra flesta, det går upp och det går ner, med- och motgång.

Sin ”beskärda del” av motgångar får vi nog alla, på olika sätt känna av och tvingas gå igenom.

Då är det ju väldigt skönt och lite stärkande i sig att ha sina favoritminnen att tänka på, och hämta kraft från.

 

Självklart är födslarna av mina underbara små söner underbara minnen.

Kanske någon tänker, men det gjorde väl helvetiskt ont och var allmänt jobbigt…???

Att det stundtals handlade om obeskrivlig smärta, det ska jag inte förneka, men jag måste ändå säga att det känns som bagateller i sammanhanget.

Jag har ju dock haft turen att genomgå relativt ”lätta” och ”snabba” förlossningar.

Komplikationsfritt och smidigt har det gått, alla fyra gångerna…

Så då är det ju ganska så lätt att tänka tillbaka på dessa minnen och känna den adrenalinkick man får, den underbara och mysiga lilla bebisdoften man för första gången får insupa.  Känna allt det där fantastiska i att föda fram livet…

Ja, att för första gången få möta och hålla i denna vackra och helt underbara lilla person det är utan tvekan minnenas nummer ett!

 

Eftersom jag älskar att resa och att uppleva andra länder och kulturer, så är ju såklart varje resa jag gjort ett fantastiskt minne i sig.

Nu tänker jag inte skriva om varenda resa jag gjort under mina snart 35 år. För då krävs det både att jag har mina medresenärer med mig som hjälpande återberättare, samt att jag bör gå igenom alla de många foton som man flitigt tar vid varenda resa man är på…för att jag ska lyckas med att minnas rätt ;-)

Så därför gör jag det lätt för mig och nämner min senaste resa, med hela familjen, till Gran Canaria.

Två veckor med konstant sol och värme, var precis vad vi behövde efter att Melwin kämpat sig igenom och avslutat alla sina tuffa behandlingar.

Vi hade det fantastiskt härligt och hämtade mycket ny energi under de veckorna. Att bara få vara tillsammans, hela familjen, och ta dagen som den kom.

Inga måsten, inga krav, bara njuta av varandra och av solen och värmen.

Det var stärkande för hela familjen kanske just lite extra eftersom vi hade så ”mycket skit” bakom oss.

Den oro och rädsla som annars konstant gör sig påmind hamnade i skymundan, och bara det gör att för mig är just den resan ett självklart favorit minne...!

 





















Ja det är ju inte utan att man längtar till solen och värmen igen :-)


Visst är det väl så, att man alltid försöker fylla sitt liv med fantastiska minnen. Man vill ju leva fullt ut och skaffa sig en mängd favorit minnen.

Kanske helst när man har barn, man vill uppleva saker med de, känna glädjen med de och förgylla deras tillvaro så mycket man bara förmår.

Kanske lite extra när ett av barnen bär på en dödlig sjukdom och ha en ytterst osäker diagnos.

Vi vill inget annat än att skapa underbara minnen, för denna lille kämpe. Se lyckan i hans ögon och glädjen spira ur hans lilla kropp.

Det är mitt mission in life…att ge gossarna oförglömliga glädjestunder och en mängd favorit minnen, så många att de knappt kan välja.


Så att de lätt kan ”fiska upp” dessa  och ha sina favoritminnen att tänka på, och hämta kraft från. Som stärker de om det blir tufft igen…


Dag 16 – Min första kyss

2010-12-17 | 22:58:42

Första kyssen kommer jag väl ihåg...
Fast det är inget rosa skimmer kring det minnet direkt, för det var absolut inte någon WOW känsla.
Kanske hemskt att skriva, och jag tror faktiskt att denne lille kille, som nu självklart gått och blivit stora karln, kan tänkas läsa detta...Men inget ont menat och jag och samma kille kysstes faktiskt igen, några år senare, och då var känslan en helt annan ;-)


Så kanske var det just det att jag roffade åt mig av den där allra första kyssen lite för tidigt i livet. Jag var helt enkelt inte redo, inte mogen för att sticka tungan i någon annans mun, och för delen inte heller redo att få någon annans tunga instucken i min mun...;-)

Minns i alla fall att det skedde på en klassfest hemma hos en tjej i klassen. I en garderob!!!
Varför vi gick in och gömde oss just där, kan jag dock inte alls komma ihåg. Men där satt vi i alla fall och kysstes för fullt...
Det var ju så "de coola" gjorde, så jag hängde helt enkelt bara på.

Sen gick jag hem med min bästis och om jag inte missminner mig så påstod jag att det där med att kyssas, det var helt OK, fast egentligen kände jag nog mest att "aldrig mer"...
Tror vi gick i trean eller fyran ( Anna, du får hjälpa mig att minnas Tack! ) 

Men det var väl kanske inte så illa ändå, att inleda "kysskarriären" lite sådär halvtaskigt, för då kunde det ju enbart gå spikrakt uppåt och bli bättre, vilket det givetvis också blev :-)

Måste även påpeka att det var inga som helst fel på killen i fråga, utan bara det att just JAG skulle nog ha nöjt mig med kramandet och pussandet ett tag till innan jag tog nästa steg in i "vuxenvärlden"

Då kan jag ju även passa på att skriva att jag faktiskt minns min allra, allra första UNDERBARA kyss :-)
Jag var då något äldre och hade flyttat till "byhålan", nej förlåt, Karbenning menar jag förstås...
Där duggade det ju inte direkt tätt med killar, men jag lyckades i alla fall att hitta på en riktigt skaplig en, och ja, jag blev TOK KÄR ;-)
Till min mammas stora förtret skrev jag hans namn över i stort sett hela mina jeans ( jag vet, låter ju helmysko, men jag vill minnas att det var rätt trendigt att skriva på jeansen under 80-talet, så jag kanske inte var helt koko )
Ja, jag var ju riktigt kär i honom, så det kanske var just därför som även kyssandet blev så förbannat bra :-)




Dag 15 – Mina drömmar

2010-12-15 | 23:46:29

Mina drömmar får mig direkt att tänka på de drömmar man har under natten. I mitt fall så är de tyvärr inte alltid särskilt ljusa och trevliga alls, utan mer åt mardrömshållet.
Jag drömmer mycket om att förlora någon jag älskar, om sjukdom och om döden.
Låter ju kanske inte ens särskilt friskt att ha såna drömmar, men jag försöker vara ärlig i min blogg, och ja de flesta av mina drömmar speglar för tillfället mycket av dessa ämnen...
Men inte alltid förstås, ibland drömmer även jag små sockersöta drömmar där jag studsar omkring bland rosa, fluffiga moln och bara har det bra, inga bekymmer så långt ögat når ;-)





Men om jag nu ska vara lite mer seriös och försöka beskriva vad som är mina drömmar, på dagen, i vaket tillstånd...!

Jag tror de flesta av er anar vad jag kommer att skriva...En frisk Melwin givetvis, det är min högsta dröm!

Att vår tappre lille kille har klarat av att "kicka Klumpen" och att Melwin kommer att få ett rikt och friskt liv. Vill då påpeka att när jag skriver rikt, så tänker jag inte i första hand på pengar, utan att han kommer att hitta den stora kärleken, lyckas med det han vill lyckas med och uppnår sina mål i livet. Detta gäller självklart för alla mina fyra gossar, min dröm är ju att de alla fyra ska få ett friskt och relativt problemfritt liv, med mycket glädje och kärlek omkring sig.
Är inte det varje förälders högsta dröm egentligen???!!!

Om man sedan får fortsätta att utveckla sina drömmar, så vill jag ju gärna själv också få vara frisk och kry, inte åldras sådär nämnvärt och självklart ha Mannen, även han pigg o kry vid min sida.
Jag drömmer om att få fortsätta utvecklas, samla på mig erfarenheter och dagligen få uppleva och verkligen få just LEVA!

Jag drömmer om att resa...resa till alla möjliga ställen runt om i världen. Jag vill se mycket och vara med om mer. Jag älskar att resa och för att kunna göra det så ofta som jag drömmer om så krävs det pengar, betydligt mer pengar än vad jag har och mest troligt nånsin kommer att få. Visst kommer jag att resa igen, både en och två gånger, det tror jag nog.
Men jag drömmer om att se mycket av världen, och så mycket som jag vill se, det kostar en hel del...Så ja, jag kan nog även drömma om att en stor fet miljon skulle hamna på just mitt bank konto :-)






Pengar är långt ifrån allt, men de är himla bra till mycket...!
Ett större hus, det drömmer jag också om, vilket kostar en hel del pengar...och får jag tänja på gränserna riktigt så kan jag ju avslöja att en hel dag med fri shopping, "no limits" alltså, skulle vara ooootroligt trevligt, nästan lite av en "våt dröm" ( usch, läs inte det där mamma ) ;-)



Nej inga pengar i världen kan köpa det jag mest av allt drömmer om...
Friska, glada och lyckliga barn!!!














Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?

2010-12-14 | 21:23:32

En ganska enkel dag i mitt tema bloggande ;-)
Eftersom jag varit utomhus rätt mycket idag, framför allt under senare eftermiddag, då tempen visade på mellan -15 och -17 grader, så har jag kört lager på lager principen...

Linne, följt av vit långärmad tröja, följt av grå stickad tjocktröja.
Till det självklart svarta leggings ( en given favorit i min garderob ) vilka man lätt kan dra termobyxan över :-)




Albin tar gärna kort på mig då jag poserar i dagens outfit...



Här får jag lite sällskap av en härligt go liten pyjamas Melwin :-)
Titta helst inte på mina totalt utslitna tofflor jag mer eller mindre lever i när jag är hemma, glömde nog skriva upp nya tofflor på min önskelista...Hoppas Tomten läser bloggen ;-)

Dag 13 – Den här veckan

2010-12-14 | 14:51:42

Vecka 50, veckan innan jul...ja då är det ju mycket som händer.
Eller egentligen skulle det inte alls behöva hända så himla mycket, men det blir ju lätt så...
Julklappar ska fixas, mat ska inhandlas och förberedas lite smått inför den kommande julen.

Den här veckan har ju vi i vår familj även lite födelsedagsfirande att stå i.
Vår Albin fyller hela 7 år på lördag den 18 december.
Det ska firas med familj och släkt, och sen ska Albin i år ha disco med sina kompisar.
Albin och våra goa vänners Eilin fyller år nästan samtidigt ( det skiljer endast 6 dagar ), så de brukar slå till och ha sina kalas ihop.
Albin och Eilin går i samma klass och har många gemensamma vänner, så det passar bra att fira de tillsammans.
I år bestämdes det att de skulle ha födelsedagsdisco, så det ska det bli. Hela klassen och alla vänner är bjudna, så fullt med disco sugna barn blir det ;-)

Är en del att fixa inför både födelsedag och kalas/disco, så en hel del av det hoppas jag, eller rättare sagt, måste jag få gjort den här veckan...

Igår var det Luciafirande på Robin och Albins skola samt på öppna förskolan. Idag är det Melwins förskola, Linden, som ska lussa.
Det blir luciatåg med fika ikväll, utomhus, så det är tjocka termobyxorna på som gäller ;-)

Såhär innan jullovet är det många avslutningar av aktiviteter...
Igår avslutades Albins Innebandy träning, idag är det sista gången för Vincents Springlek och imorgon avslutas även Brottningen som Albin går på.
Mera disco kommer det att bli under veckan, då det blir avslutningsdisco vid Melwins "Minimaler" och likaså vid Robin och Albins "Miniorer" i övermorgon.
Tycker det är lite mysigt såhär innan jullovet börjar, med alla avslutningar...det inger stämning och en skön start på julen.
Barnen är förväntansfulla inför jullovet och allra helst "D-day" Julafton...!


Bäst att fortsätta ta tag i alla jul- och födelsedagsbestyr...Alla måsten, den här veckan :-)











Dag 12 – I min handväska

2010-12-12 | 12:29:36

Har ganska nyss köpt en ny handväska, en svart, enkel från H&M
Men den är bra för jag får plats med riktigt mycket i den...:-)








Japp, som ni ser på bilden så får jag plats med allt det nödvändigaste ;-)


Kalender, Alvedon, Napp ( oumbärligt för Vincent ), Plåster i en fin Me & I ask, näsdukar för snoriga näsor och ibland även spill o dreggel, hårspray ( oumbärligt för mamman ), kapsylöppnare till Melwins sondmatsflaskor, tuggummi för mamman, tuggummi för barnen, penna, handsprit ( är smått beroende av denna vara ), blöjor till liten Vincent, våtisar till typ hela familjen, puder ( ett måste till trötta mamman, för att se pigg o fräsch ut, alltid lurar man nån ), läppglans, Försvarets lypsyl till kidsen ( superbra vid kalla vinterdagar ), tamponger ( då jag som vanligt har mindre bra koll på NÄR!!! ), iPhone och plånbok...

Dessa saker lämnar jag helst inte huset utan :-)



Dag 11 – Mina syskon

2010-12-12 | 11:02:18

Inte helt lätt att skriva om detta tema, då jag helt enkelt inte har några syskon.
Inte vad jag vet i alla fall ;-)
Nej då, skämt å sido, jag har INGA syskon!

Jag är det där bortskämda lilla ensambarnet...
Som alltid fick all uppmärksamhet, alltid fick vara i fokus, alldrig behövde slåss för "sin sak"
Jag kunde i lugn och ro äta mitt lördags godis, utan rädsla eller stress att någon annan skulle smaska i sig gobitarna först.
Jag kunde leka med vilka saker jag ville, hur jag ville och när helst jag ville...
Ganska så rofyllt, det uppkom ju knappast några konflikter på det viset.

Men också ganska så ensamt...
Bara för att jag var enda barnet betydde ju inte det att mamma o pappa alltid hade tid för mig.
Även de hade ju vuxensaker att styra med, allt som oftast.
Nog för att det var rätt skönt att alltid få bestämma i leken, men det kunde också vara ganska så tråkigt att leka själv.
Visst hade jag kompisar över titt som tätt, men jag minns ändå att jag kunde sakna att ha någon att leka med, på kvällar, på mornar, loven och helgerna...Kompisarna var ju inte alltid hemma och tillgängliga för mig ;-)
Samtidigt som jag även tyckte att det var underbart skönt att få ha lite lugn o ro, alla mina saker för mig själv.
Jag minns hur jag kunde tycka att mina kompisars syskon var riktiga "pain in the ass" ibland. När de retades och förstörde så mycket...
Då var jag så nöjd över att bara vara jag hemma :-)

Det var vid konflikter, bråk med mamma o pappa som jag kände mig ensam.
Då hade jag gärna önskat ett syskon, någon att "gänga mig med"
Mamma o pappa höll ju alltid ihop, det var ju de mot mig i alla konflikter.
Då kände jag mig ensam!
Jag avundades de kompisar som kunde prata om precis allt med sitt/sina syskon. Som kunde få stöd o råd därifrån, när mamma o pappa "var dumma"
I tonåren, då hade det vart lyxigt att ha ett syskon att ventilera med...För mamma o pappa, de fattade ju ingenting ;-)
Det är väl så det känns för de flesta tonåringar, antar jag...
Men det var väl egentligen endast vid "bråktillfällena" som jag saknade ett syskon.
Annars tänkte jag nog inte så mycket på det, för det har ju helt klart sina fördelar med att vara just ensambarn...

Det är nog faktiskt nu, när jag är att betraktas som vuxen, som jag saknar syskon.
Jag kan avundas de vänner som har en sån bra kontakt till sina syskon, de umgås mycket och barnen får små kusiner, som även de träffas och leker massor.
Det hade varit riktigt roligt!

Det har ju alltid varit jag, pappa o mamma, en liten kärnfamilj.
Men vad händer när mamma o pappa inte finns mer, kvar är då bara jag!
Självklart har jag ju min egna familj nu, som dessutom är något av det större slaget, men ändå så känns det skrämmande och konstigt inför blotta tanken på att mamma o pappa en dag kommer att vara borta.
Då tror jag att syskon hade varit guld värt!

Som sagt, jag vill absolut inte påstå att jag gått genom livet och verkligen saknat syskon, för så är det inte alls.
Men däremot så har jag nog någonstans kanske önskat mig en lite större familj, med tanke på att jag ändå har en så pass stor familj själv nu.
Eller så är det helt enkelt så att man vill testa det man inte känner till...Jag är ensambarn och vet hur det känns och fungerar, så nu vill jag testa att ha en STOR familj och många barn, vad vet jag...???
Nu har jag i alla fall en relativt stor familj omkring mig And I love it!!!






Min härliga familj!




Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag

2010-12-10 | 23:59:04

Ja, det är verkligen ingen smickrande outfit...
Men vad annat kan jag säga än att det är en fredagskväll i all enkelhet.
Vi mys pyser loss här hemma...





College tröja och mysbyxor, I love it :-)


Dag 09 – Min tro

2010-12-10 | 23:35:43

Jag tror på högre makter, jag tror på Gud...
Jag vill inte kalla mig djupt troende eller ens religiös, för jag misstänker att man bör gå oftare till kyrkan då och man kanske ska leva lite bättre efter de "tio budorden"
Men man måste ju tro på nåt, måste man inte det...?
Jag tycker det känns bra att göra det i alla fall.
Att kunna prata med någon när det är motigt, att kunna ha någon att be om hjälp, när det liksom är på den nivån att vännerna inte räcker till...
Jag menar, hur mycket mina nära o kära än vill, så kan de inte läsa cancerns gåta ( tror jag inte iaf, men de vore ju iof sig lite skoj om de skulle slå till med en skräll )

Jag tror dessvärre också att det finns ett helvete...
En liten ( eller stor också för den delen ) djävul som ska ha ett finger med i spelet.
Han ställer till och bjuder upp till kamp.
Det är det goda mot det onda, så måste det ju bara vara...

För om det skulle finnas enbart en god Gud, varför finns det då så mycket elakheter och skit här i världen???
Nej, min teori är kort och gott att det ständigt pågår en kamp mellan gott och ont.

Kommer inte att gå in sådär väldigt ingående på detaljer, det leder mest troligt bara till missförstånd...
Men är det inte så egentligen att vi faktiskt inget alls vet...???
Man får helt enkelt välja fritt vad man nu vill tro på, leva efter och hoppas på...

Jag tror på en Gud
Jag tror på vad som står i Bibeln
Jag försöker leva därefter, men säger därmed inte att jag alltid lyckas med det
Jag är konfirmerad med måste ärligt erkänna att jag långt ifrån kan Bibeln utan och innan...är det vanligt att man kan det eller?

Det känns ändå skönt att varje kväll kunna prata med någon "utomstående", någon som jag faktiskt tror kan komma att påverka och som alltid lyssnar till mig.
Kan kanske verka aningen konstigt att jag tycker så, med tanke på den situation vår familj befinner sig i...
Men nej, det finns alltid de som har det värre och vi kämpar allihopa mot en liten "djävul över axeln" vad det än må vara...

Som sagt, jag är nog inte den mest religiösa, jag lever nog inte ens som jag lär...
Men jag tror, och det väldigt starkt, på en Gud som håller sin vakande hand över mig och min familj, som skyddar oss, men som ständigt är i en hård kamp mot djävulen...!







God versus the Devil







De tio budorden

Detta är de tio bud som Gud gav Israels folk genom profeten Moses. Fyra av dem gäller relationer till Gud, de sex andra gäller relationen till vår medmänniska. Herren Kristus sammanfattade dem till två bud: att visa kärlek mot Gud och att visa kärlek mot vår medmänniska.

 

  1. Jag är Herrren, din Gud. Du ska inte ha andra gudar vid sidan av mig.
  2. Du ska inte göra dig någon bildstod eller avbild, och du ska tillbe eller tjäna dem.
  3. Du ska inte missbruka Herrens namn.
  4. Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.
  5. Visa aktning för din far och din mor.
  6. Du ska inte dräpa.
  7. Du ska inte begå äktenskapsbrott.
  8. Du ska inte stjäla.
  9. Du ska inte vittna falskt mot din medmänniska.
  10. Du ska inte ha begär till din medmänniskas hus, inte heller hans hustru eller tjänare eller något annat som tillhör honom.





    Mmmm, jag vet, jag har inte följt dessa exemplariskt...!
    Men så länge viljan finns, finns det hopp, säger man ju ;-)

Dag 08 – Ett ögonblick

2010-12-09 | 23:40:41

Ett liv innehåller oftast många olika ögonblick...
Ögonblick av glädje, sorg, längtan, rädsla eller total lycka!!!

Jag sammanfattar några av mitt livs ögonblick så här;






Att hitta kärleken, någon att leva tillsammans med..Total lycka!




En vän för livet...Stor glädje!




Att få träffa sitt barn för första gången...överväldigande och obeskrivlig lycka!
Här Melwin endast 9 timmar "gammal"





...och en liten "färsk" Vincent




Att varje dag få umgås och uppleva saker tillsammans med mina fantastiska barn...



...är en gåva och ett stort ögonblick i sig!





Ett ögonblick av skräck, sorg och förtvivlan!





För att sedan utbytas mot ett ögonblick av hopp...




...men även ögonblick av ängslan och oro...




...ögonblick av total trötthet...




...och ögonblick av total maktlöshet









Ett ögonblick av lättnad, att andas ut i samma ögonblick som ögonen åter igen öppnas





Ett ögonblick av totalt lugn och stor trygghet




ögonblick av hopp inför framtiden men framför allt...



ögonblick av stor kämparglöd!!!




Blev mycket bilder och lite text, men jag känner att bilderna mer eller mindre talar för sig själva.

Detta är ett urval av de ögonblick som jag minns allra starkast, som mina tankar allt som oftast återkommer till, som speglar mitt liv

Som ni märker mestadels från de senaste åren. Kanske inte så konstigt, det är ju så mycket som har hänt och så är det väl helt enkelt så, att man glömmer med tiden.

Just nu, kan jag aldrig tänka mig att dessa mina starka ögonblick någonsin kommer att raderas ut från min näthinna, men man vet ju dock aldrig vad framtiden bär med sig i bagaget!

 


Dag 07 – Min bästa vän

2010-12-07 | 20:41:08

Nu är jag så lyckligt lottad att jag har många goa, underbara vänner omkring mig.

Som tur är, för vad vore väl livet utan vänner omkring en…???

Ensam är inte stark, ensam är ju bara, just ensam!

 

I min omgivning, nära till hands har jag de där jag kan skratta, gråta och bara vara mig själv med.

De som känner mina goda sidor, men även väldigt väl vet om mina mindre goda egenskaper…och de gillar mig ändå.

Men det finns nog bara en person, som kan ”läsa mig” helt rätt, som känner till mina innersta tankar och funderingar, som vet hur jag fungerar och som jag nästan törs säga är precis som jag…min ”soulmate”

Nej, jag pratar faktiskt inte om kära Mannen, även om han i och för sig passar väldigt bra in på den här beskrivningen han med…Men han är ju just man, och det ska vi inte glömma, för det faktum att han är av det motsatta könet, kan i många olika situationer göra sig ytterst väl påmint…

Helt i fas med varandra är vi alltså inte riktigt jämt…Något som jag tror att de flesta av er känner väl igen ;-)

 

Men min bästa vän och jag, vi är ”synkade” med varandra, i vått och torrt, idag och imorgon, det kan inget ändra på…

 

Min bästa vän heter Sofia!



Vi har inte känt varandra i hela långa livet, utan vi träffades för första gången när vi började på gymnasiet, Brinellskolan i Fagersta.

Vi hamnade i samma klass och direkt kände vi nog båda två att vi var ”två av samma” :-)

Mycket tok hände under gymnasietiden, som för de allra flesta antar jag, och Fia var alltid med på alla upptåg ;-)

Vi har rest runt tillsammans, sett en del av världen ihop, jagat killar och blivit jagade...;-)
Ja många, många av de fantastiska minnen jag har delar jag med min Fia!!! 


  

Min bästa Sofia


Vi har gått igenom tuffa och väldigt livsavgörande saker, både jag och Fia, men vi har gjort det tillsammans…

Jag vet att hon alltid finns där för mig, oavsett vart i världen jag eller hon befinner sig, och jag kommer alltid att finnas för henne. Ha henne varmt i hjärtat, där hon har en given plats för resten av mitt liv.




Vänner kommer och går som bekant… Olika skeden och händelser i livet ger nya vänner och andra försvinner ibland, av olika anledningar.



Men Sofias och min vänskap, den kommer alltid att vara och bestå, det är jag säker på!!!






Vänner för livet, Nu och för Alltid




En vän är någon som verkligen bryr sig om dig för den du är.

En vän är någon som inte ändrar på dig utan som håller dig kär.

En sann vän här i livet är svårt att få så hittar du någon

så håll hårt i den då.


För tappar du ditt förtroende hos en sann vän är frågan om den

kommer tillbaka till dig igen.


Fast är det en riktig vän så borde den komma tillbaka till dig igen.


För en sann vän stannar för du är du och den är den!


Med detta vill jag ha sagt att jag älskar dig min fina vän!



En sann vän, skriven av Jenniie


Dag 06 – Min dag

2010-12-06 | 23:53:05

Min dag ja... det är ju egentligen den 21 februari som är min alldeles egna dag. Fast det är kanske inte riktigt det man menar med just "Min dag" i den här tema bloggningen ;-)
Så jag tar kort och gott och skriver ett inlägg om min alldelse vanliga måndag...

Väcktes klockan sju av min Robin, som för övrigt är den enda i huset som har väckarklockan påslagen och alltid väcker mig...vuxet va ;-)
Jag kliver så sakteliga upp, är alltid lite smått segstartad på morgonen och behöver mina egna minuter innan jag studsar upp...
Vincent ligger bredvid mig och sussar, men vaknar direkt jag kliver upp... Han sover oftast i sin egna lilla binge, men i natt kom han in till mig med sin kudde och ville lägga sig bredvid mig, vilket han självklart fick. Det är ju en gudagåva att få ha sitt barn sovandes bredvid en!

Vi gick tillsammans och väckte Albin och gick sedan ner och satte på TV:n. Barnen, alla utom Melwin som fortfarande sov, tittade på adventskalendern medan jag fixade frukosten.
Robin och Albin skickades iväg till skolan...Melwin vaknade, åt sin frukost med "pumpen" och sen bar det av till Simhallen.
Melwins dagis skulle dit och bada idag och jag körde honom direkt dit...Melwin älskar att bada och såg verkligen fram emot Simhallsbesöket :-)

Vincent och jag for sedan hemåt igen. Hängde upp lite tvätt på tork, tittade på "Dora utforskaren" och åt "Brownies" som Albin och Farmor bakat under helgen...

Efter lunchen var det så dags att hämta Melwin från dagis. Han var lite trött efter badet, men ville trots det gå över en sväng till öppna förskolan som hade öppet på eftermiddagen...
Robin och Albin kom dit efter skolans slut...Det lektes, fikades och pratades en hel del innan det var dags för hemfärd med alla barnen.

Vi var hemma en timma ungefär...
Vincent tog en "powernap" ( snabb tupplur ), medans Robin, Albin och Melwin åkte snowracer och snowboard ute i backarna på gården.
De verkligen älskar snön och passar på att åka så fort de får chansen, att det blev aningen mörkt ute brydde de sig inte om...:-)

Mannen kom hem och det var då dags att bege sig till måndagens alla träningar...
Jag körde Robin till Judon, vidare med Albin till Innebandyn och sedan anslöt jag till Bamsegympan, där Tony, Melwin och Vincent var...
Det var nämligen julavslutning vid Bamsegympan och det ville jag ju inte missa ;-)

Barnen fick klä ut sig vilket resulterade i att Melwin och Vincent förvandlades till små pepparkaksgubbar...:-)





Spex på hög nivå av liten Vincent ;-)



För att sedan slänga sig ut i tomma intet...



Melwin, kör en pepparkaksgubbe dans :-)



Den finaste av pepparkakor, eller hur...



Bamsegympan avslutades med sång och dans kring granen




Mina älskade små pepparkakor!!!



Efter Bamsegympan tog jag med mig de små hem, Mannen hämtade Robin och Albin.
Kvällsrutinerna tog form...Middag, läxor, dusch, läsning, nattning och puss o kram

Sedan återstod endast för oss två "sletna" vuxna att "krascha i soffan" ;-)

En helt vanlig måndag hos Familjen Haapala Silfver :-)







Dag 05 – Vad är kärlek?

2010-12-05 | 22:52:03

 

Kärlek för mig är nog rätt lätt att beskriva…Med tre enkla ord så får jag med allt.

Min man, mina barn, min familj

De är min kärlek, de är mitt allt…!!!

 

Kärleken till och från sin man är komplicerad, men det gör inte så mycket, för det viktigast är att den ändå finns där.

Jag kan näst intill hata min man ibland, och undra vad det egentligen är för en korkad individ jag gått och gift mig med.

Varför förstår han ingenting, varför tänker han inte som mig, och framför allt varför gör han inte som jag förväntar mig…???

Känns det igen?



Men det är ju precis DET som är kärlek…

Skillnaden mellan kärlek och hat är hårfin och jag tror att när man lever i en nära relation, i tvåsamhet, så ger den sig tillkänna i två skepnader…

Man känner en liten portion av ilska, vrede och gråt, blandat med en stor portion av kärlek, ömhet och förståelse…Tillsammans bildar det den stora kärleken!

Tror och hoppas jag!


 

Kärleken till och från sina barn är däremot lite annorlunda.

Den kärleken är helt villkorslös, tror jag i alla fall, och det är så jag känner.

Det spela ju ingen roll vad mina älskade barn säger, tror och gör, jag älskar de lika mycket ändå, oavsett vad de tar sig för…

Jag kan skrika, gråta och vara fly förbannad över de alla fyra. Slita mitt hår och stilla undra vad det är för en dryg unge jag har avlat fram, när någon av de spelar ut sitt hela register…

Men egentligen spelar det ingen roll, för jag älskar de över allt annat, och kommer så alltid att göra.

Den kärlek man har till sitt barn är den största av kärlekar och den förändras aldrig, den bara är där, villkorslöst!




DE HÄR FEM ÄR OCH KOMMER ALLTID ATT VARA KÄRLEK FÖR MIG!!!




















 

 

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0