Vill ha onsdag nu...!

2010-01-31 | 10:34:20

Nu känns det som om tiden riktigt segar sig fram…

Trots att det är full rulle i ett, vi hittar på saker, umgås och träffas med familj och vänner, så känns det som om det aldrig vill bli onsdag 3 feb.

Först kändes det mer som om det lika gärna kunde dröja, för ”jag vill nog inte veta”…

Men nu vill jag verkligen det, för den här ovissheten och oron inför beskedet är nog ändå den värsta!

Nu vill jag få alla kort på bordet, veta hur det står till där uppe i knoppen på världens bästa Melwin, för att sedan ta nya tag och jobba vidare efter det.


Tony och jag pratar inte så mycket om onsdagens möte längre, om vad de kan tänkas bli för besked osv…

Det har vi gjort så mycket redan , kanske alltför mycket, för det är ju bara spekulationer och det slutar alltid med att vi båda bara blir mer ledsna och oroliga. För hur mycket vi än går igenom alla möjliga tänkbara scenarier, så får vi ju inga som helst svar, och det är ju precis DE som vi saknar!

Nej, nu försöker vi båda att tillsammans fördriva tiden fram tills onsdagen så gott det går.

Nerverna sitter ytters, ytters utanpå och vi hanterar alla situationer med största varsamhet.

Handlingar och ord, kan bli till stora missförstånd och få förödande konsekvenser och sluta i förtvivlan och gråt.

Inte bara från oss två, som bor så tätt inpå varandra, utan även från omgivningen. Ja, alla som vistas omkring oss…

”Fel ord” och ”fel handling” kan verkligen sätta spår och få en att reagera stort, i stället för, som i ”normala fall” gå obemärkt förbi…

Men jag tycker ändå att vi tillsammans gör det bra och under dessa omständigheter tar hand om varandra så gott det går.

Vi tänker på att kramas lite extra, vara lyhörda och ”hanteras varsamt” i de flesta situationer. För vi är en ganska så ”skör familj” just nu…


Vi ha umgåtts en hel del med våra goa, underbara vänner. De kan få oss att skratta, glömma läget för en stund och slappna av.

Hastigt och lustigt bestämde vi att vi skulle ta en ”kväll ute”.

Kände bara att jag inte orkar sitta hemma i soffan, tänka och fundera, en kväll till…Tony kände likadant och sådär impulsivt bestämdes det en utgång.

Med fyra små barn är det inte alltid så enkelt att bara bestämma såna där impulsiva saker, då en barnvakt måste kunna vara lika ”med på noterna”.

Men barnens fantastiska Farmor kunde ställa upp, med extremt kort varsel, och kom över och hade fredags mys med pojkarna…

Verkligen uppskattat då vi absolut behövde komma hemifrån ett tag, bara jag och Tony.

Tillsammans med ”de bästa av vänner” hade vi en kanon skoj kväll, med mycket skratt och ”tokigheter”, precis som det ska va…:-)



Under gårdagen var i alla fall jag relativt pigg, medan Tony tog det hela lite lugnare…;-)

Robin ville ha en helg med Farmor och åkte dit på förmiddagen, för att sedan stanna över natten.

Egentid med Farmor är stort lyx för en barnaskara på fyra!

Jag tig de övriga tre och for till en kompis, som lite lämpligt, dagen till ära hade Me & I party.

Lycka för mamman!

Så där hängde jag och gossarna och hade det bra.

Mamman fikade och pratade med alla ”tanter”, medan gossarna lekte loss med alla barnen. En lagom lugn och skön lördag…

Under kvällen hade vi ju Robinson finalen att se fram emot, vilket både jag och Tony, och även Albin följde med stor spänning.

Men sen va det go´natt för oss allihopa, och det känns lite som ett mirakel att även jag slocknade redan till tio, men så skönt det var! Har inte sovit en hel natt, på jag vet inte hur länge…Men i natt sov jag som en stock från tio till fem, då Vincent vaknade och ville ha välling, somnade sedan om och vaknade först halv nio…!

Inte för att jag känner mig direkt piggare just nu, men det var i alla fall väldigt skönt och säkert högst välbehövligt att få sova genomgående en hel natt *Tack o bock*



Snart ska Robin hämtas upp hos Farmor, så att hela familjen återigen är samlad.

Så ska vi alla fara ner till Morfar o Mormor för lite lunch och snack.

Eftermiddagen har jag lovat Albin att han och jag ska titta på sjätte filmen med Harry Potter. Vill inte riktigt att han ska se den helt själv, så jag får ”offra” mig…

Har planer på att hyra ”Sommaren med Göran” till kvällen, känns som en riktig komedi skulle passa perfekt, och den Wallander som går på TV ikväll har vi redan sett…

Men problemet är att den alltid tycks vara uthyrd när vi planerar att slå till, men jag hoppas på tur ikväll :-)



Ha en skön ”slappar söndag” allesammans!

 


En negativ person...

2010-01-26 | 22:13:57

Har så svårt att skriva någonting just nu. Känns som om allting bara vill bli negativt…

Mitt liv är ju egentligen inte negativt, så jag vill verkligen inte heller vara det…

Men det är jag just nu, den här veckan, de här dagarna, INNAN BESKEDET!

Tankarna kretsar ju i stort sett enbart kring om Klump fan har växt eller inte…Vad som egentligen kommer att synas på de där MRT bilderna.

Vad gör jag och hur kommer jag att reagera om Klumpen faktiskt har växt, om det nu faktiskt är ett negativt svar vi får.

För så är det ju liksom, man skyddar sig själv, från det värsta.

Tankarna är negativa och hemska, men i slutfasen kan jag ändå lägga till att ”äsch, det kommer säkert att se bra ut, den har nog inte växt, det har ju bara gått ett halvår sen behandlingen, det är nog ingen fara”…

Fast visst kan det vara en fara…

Även om risken kanske är som störst först runt ett år efter behandlingen, att det visar sig en tillväxt av tumören.

För experterna säger ju att stråleffekten kan sitta kvar och ”jobba” med tumören i upp till ett år efter själva strålningen.

Melwin gjorde sin sista protonstrålning den 30 juli, så det ör ju ett litet tag kvar innan det faktiskt gått ett helt år.

Hemska tanke, om jag är så här nervig nu inför det här mötet och den här 6 månaders MRT:n, hur ska jag då vara vid ett års kollen…Hua, då är jag nog mer eller mindre som en levande död

Men jag är ju inte ensam, så jag tror att mina känslor är högst normala, för Tony reagerar precis likadant, och han är väl en ytterst bra referensram ;-)

Vi går omkring här hemma som små asplöv och kan inte riktigt bestämma oss för om vi vill att dagarna ska passera förbi fort, så att det snart blir onsdag den 3 februari, eller om vi faktiskt vill att det ska sega sig framåt…

Det drygaste, när man tänker efter, är ju det att så är kommer vi att få ha det, en stor del framåt i tiden. Det är vår nya livsstil liksom, som vi allt annat än själva valt…

För oavsett vad för svar vi kommer att få i nästa vecka, så kommer det att innebära ytterligare en lång väntan, på nya besked, med ny oro, ny rädsla och många, många fler tårar!


Drömluvan...

2010-01-26 | 14:48:32

Det kom ett litet brev till Melwin idag.
Innehållande en "Drömluva"...

Melwins egna "Drömluva" är skapad av Isabelle Edfeldt och handgjord "bara" för Melwin.
Men i början av november 2009 genomfördes det något som hette "Drömverksdagarna" i Skålan, till förmån för barncancerforskningen.

Till Drömverksdagarna bidrog många.
Mammor, vänner och syjuntor satt, runtomkring i landet och stickade "Drömluvor" för livet. 
Bakom välgörenhetshelgen stod Therés Hellström, vars mamma avled i cancer för tre år sedan. Drömluvan är stickad, sydd eller virkad med omtanke om cancersjuka barn som ofta mister håret under behandling. Therés samlade in 160 mössor från människor i hela landet, som såldes till förmån för Barncancerfonden.

Här är Melwins "Drömluva"...




Glada timmar...

2010-01-25 | 10:11:32

Fredags kvällen bjöd på Tjejmiddag hemma hos Nina.
Ett gäng supermysiga tjejer, inklusive mig ;-), umgicks, åt god mat och drack en massa vin...nästan alla iaf :-)
Mycket snack och skratt, som avslutades med sång o dans a´la "Band Hero" ( tror jag att det hette )...

Skönt att släppa loss lite, och med hjälp av det glada gänget, och vinet förstås, så lyckades jag för några timmar "lägga undan" lite av oron inför kommande besked...
Visst fick jag sota för det under lördagen, då jag mådde allt annat än bra, men det var det värt :-)



Singing Bee´s...



"We´re gonna start a band"...;-)



Koncentration på högsta nivå...

Namnsdags barnet...

2010-01-22 | 17:36:47

Ett av de finaste namnen står i almanackan idag, VINCENT!

Vår minsta lilla gosse har namnsdag idag, 22 januari.

Lite firad har han såklart blivit.

Tidigare år har vi faktiskt inte firat namnsdagar särskilt mycket i vår familj.

Vi är ju några stycken i familjen, så det blir ett himla massa firande.

Men, efter allt som har hänt, allt som varit, så är det numera precis det vi vill.

Fira när det finns någonting att fira, njuta när tillfälle ges…

Så från och med i år 2010, är det andra bullar som gäller. Allt som vi anser kan firas, ska vi också slå till och fira!

Ta vara på dagen, stunden och gör något roligt och skojsigt av den…

Går det att göra någonting extra av dagen, så ska vi helt enkelt göra det :-)



Namnsdagsbarnet i färd med att öppna paket...



Med lite hjälp av storebror Albin är paketet till sist upprivet...Wow, en egen mobiltelefon :-)



Lite mumsig fika på det...



Mums, en liten choklad blomma...



Albin glufs, glufs...;-)


Är det inte den ena, så är det den andra...

2010-01-20 | 09:08:48

Var iväg till Familjeläkarna igår med Albin.

Febern var visserligen borta, men han hade fortfarande en ganska så retlig torrhosta och var hes i rösten.

Det gjordes, till min stora förvåning, en skapligt grundlig undersökning. Stick i fingret, skrap i halsen etc…

Vi blev alltså inte direkt hemskickade med diagnosen virus och rådet ”ta Alvedon”, vilket annars är ganska så förekommande på det där stället…

Ja, ni får ursäkta, men efter allt hattande fram och tillbaka där med Melwin för två år sedan, med just det svaret, gång på gång på gång, så är jag minst sagt lite skeptisk till deras allmänna förmåga att lyckas pricka in rätt diagnos, och efter det ställa ut rätt mediciner/behandling…

Men men, det visade sig nu i alla fall på min Albin att det hela satt runt stämbanden, därav den icke befintliga ”normala” Albin rösten.

Ett virus kom man fram till att det var, då inget infektions värde var för högt och han inte heller hade någon feber.

Skönt att höra, då jag var lite rädd för att det satt ”fast” lite längre ner i luftvägarna, med risk för lunginflammation om han skulle gå för länge.

Men det satt som sagt högre upp och läkaren skrev ut en hostmedicin som skall tas tre gånger om dagen, till Albins stora förfäran.

Visst är han duktig och kämpar på med att ta den, men han gillar det absolut inte, och en liten strid har vi allt numera tre gånger dagligen ;-)

Läkaren tyckte Albin gott kunde gå till sina ”normala” aktiviteter och då också förskoleklassen, då hans allmäntillstånd är riktigt bra.

Så imorse pallrade han sig iväg till skolan igen. Glad för det var han, då han under dessa fyra ”sjukdygn” samlat på sig en hel massa överskotts energi…

Ville träffa kompisarna igen och som han själv uttryckte det ”ska bli skönt att komma hemifrån” *Trevligt*

Men säg den lycka som varar…

Albin frisk och kry, men då slår Vincent till och för feber.

Nu sover visserligen den lille gossen fortfarande, men när han vaknade till runt åtta tiden i morse och ville ha sin morgon välling ( mycket senare än vanligt, oftast tar han den redan vid sextiden ), så var han riktigt varm.

Men han svepte i sig vällingen, vände sig om i bingen och fortsatte att sussa gott…

Så mer om det vet jag inte ännu. Men han verkade inte snorig eller hostig, så jag håller tummarna för att det ”bara” är en febertopp…

Melwin har inte vaknat ännu, tog verkligen en riktig sovmorgon, så jag hoppas att det inte är nåt ”på gång” med honom också. Då tänker jag så klart på feber eller allmän förkylning, och inget annat…

Egentligen var det dags för Melwin att gå på ”Pyttimalerna” idag på förmiddagen. Men då det börjar klockan 09.00 och Melwin fortfarande sover, så tror jag nog att vi hoppar över det idag ;-)

Vill liksom inte väcka honom om det inte är absolut nödvändigt. Läkarna säger ju att han kommer att vara tröttare i upp till 1-1 ½ år efter avslutad behandling, och det har ju ännu endast gått 6 månader…

Så jag låter honom sova som han vill!


EN VIKTIG SAK!

2010-01-19 | 13:58:33

TRE AV FYRA BARN ÖVERLEVER CANCER...

HJÄLP OSS, SÅ ATT MELWIN KAN FYLLA UPP DEN TOMMA STOLEN.

ALLA BIDRAG HJÄLPER, STORA SOM SMÅ!

http://www.barncancerfonden.se/5210 "MELWIN MOT KLUMPEN"



Klara, färdiga, hemåt...

2010-01-18 | 17:55:46

Så är magnetkamera röntgen färdig och över för denna gången.

Om allt nu ser ok ut, så bör det ju inte göras om förrän om tre månader.

Melwin var som vanligt, hur cool som helst.

Inte ett pip vid nålsättningen, lugn som en filbunke hos sovdoktorn och vaknade fint och harmoniskt och med humöret på topp vid uppvaket…Mammas kille det!

Han är så himla härlig, min älskade kille.

Trots allt han gått igenom, alla läkare, sköterskor och specialister han träffat under året, så är han så samarbetsvillig och cool, med ett litet leende på läpparna…

Nu är ”arbetet” över får vår Melwin för denna gången, och nu återstår endast för oss föräldrar att försöka lägga band på vår oro, nervositet och rädsla inför vad MRT bilderna egentligen ska visa, i ytterligare 16 dagar till…

Röntgenläkare, neurologer och alla möjliga olika experter med konstiga namn, ska nu under den närmsta tiden studera dessa bilder och resonera sig fram till vad de egentligen ser och vad det innebär.

För oss ”mindre vetande” är det bara att hålla tummarna, hoppas och be för att det de enas om och kommer fram till, enbart är positivt!

Den 3 februari får vi förhoppningsvis veta…

Känns så himla långt kvar till dess, men det brukar ju rulla på rätt snabbt ändå, av någon underlig anledning ;-)

Ska väl försöka få med min lille Melwin hem snart. Men helt plötsligt tycker han att det är helt okej att stanna kvar här på avdelningen och leka.

Det är typ helt tomt här nu, sånär som på en sköterska, så Melwin passar på att fara runt som en raket i korridorerna med en lastbil ( typ en Bobby Car ), samtidigt som han stannar till lite då och då och tittar på ”Svamp Bob” på TV:n och vill INTE åka hem ännu *knepig kille*



Gott med pannkaka och glass då man vaknat tycker Melwin...



Pannkaks Monster...



Melwin på racer lastbilen...


MRT dagen...

2010-01-18 | 12:53:34

Så var det återigen dags att skicka in Melwin i den minst sagt gigantiska magnetkameran.
Röntgen ska göras av både huvud och ryggrad, tar ca 1 1/2 timme.

Jag är som vanligt skapligt spänd ocn nervös.
Inte för att vi kommer att få något som helst besked om huruvida "Klumpen" har växt eller inte just idag.
Men själva den här processen är lite skrämmande och pirrig för mamman att bevittna...
Narkosen, bilderna, knappbytet...Det finns ju lite som kan gå fel, även om det kanske inte är så stor risk.
Håll tummar och tår, Tack!

Våran morgon började i alla fall bra.
Alla vaknade som de skulle, Robin kom iväg till skolan i tid.
Albin, som är lite sjuk för tillfället, rosslig och lite ont i halsen, skulle stanna hemma från förskoleklassen idag....
Så iväg bar det av med Vincent och Albin till Morfar o Mormor, medan jag och Melwin snabbt for vidare till Västrås Sjukan, där vi är nu...

Melwin har fått sin nål satt i porten, prover har tagits, och nu går vi bara och väntar på att få åka till "sovdoktorn".
Vi "hänger" lite på Lekterapin :-)
Just nu leker Melwin doktor med "Åsa på terapin" *Lycka*



Något spänd och nervös mamma...





Melwin tar det lugnt och äter med "pumpen" en sista gång innan fastan inleds...



Liten sjukling, men Albin är glad ändå...



Liten Vincent passar på att läsa om Byggare Bob, medan mamma stressar runt med morgonens bestyr...



Melwin på sjukan, redo för nålsättning...



Så var nålen på plats i Melwins port á cath ( venport )...



Perfekt liten dosa, som gör att Melwin slipper massa onda stick i armarna...



Lek på bästaste Lekterapin...

Kanske är vi inte så underliga...

2010-01-17 | 12:11:46

Trodde att det skulle bli lite lättare och lättare, allt eftersom tiden går...
Men det känns precis tvärtom!
När Melwin var under behandling, var det skitjobbigt...Att se honom må så dåligt, bli nedbryten gång på gång.
NU är Melwin riktigt pigg. Han kan leka med andra barn, spralla runt och "bara vara barn".
Men för oss föräldrar är den tärande ovissheten, oron och rädslan en ständig följeslagare.
När Melwin gick under behandling, kunde "klumpen" mest troligt inte växa...NU kan den det!
Dag som natt har man alla tankar, funderingar och gråt omkring sig...
Den ständiga frågan är; Kommer vi att få behålla vårt älskade barn???

Får ofta frågan om hur vi klarar oss, hur vi orkar?
Svaret är ganska enkelt, vi måste, vi har inget val. Vi gör det får att vi älskar våra barn så starkt och måste ställa upp för de...

Omgivningen, vänner, bekanta, släkt, står ofta frågande och undrar "vad kan vi göra?", "hur ska vi agera?", "vad ska vi säga?"

Är säkert inte så lätt, kanske inte så roligt, och kanske har man inte alls någon lust att umgås, prata och träffa oss, och det är som alltid valfritt...
Vi bor i en liten stad och titt som tätt, "springer man på oss". Det är ju oundvikligt...

På Barncancerfondens sida finns det en hel del bra skrivet om hur man kan förvänta sig att en familj "som oss" egentligen mår, och vad man kan tänkas hjälpa till med om intresse finns...
Det var många träffande punkter tycker vi och det kändes skönt.
Då kanske inte just vår familj är så udda, trots allt!
Det är tydligen "normalt" att känna som vi gör, att må som vi mår!

Nedan följer en hel del nyttig information tycker jag, som kanske kan vara till hjälp om till svar på de frågor och funderingar, kommentarer och mail vi fått under sjukdomstiden;

När ett barn insjuknar i en cancersjukdom påverkas hela familjen både känslomässigt och socialt. Alla i familjens närhet får en ny verklighet att hantera och ofta saknas tid för att förbereda sig inför denna.

Erfarenhet visar att det hjälper att tala öppet om sjukdomen men också om tankar och känslor som väcks på grund av den. Inte bara det sjuka barnet drabbas, utan även syskon, föräldrar, släkt och vänner. Att ha en öppen kommunikation och upprätthålla sin kontakt med sina nära kan vara ett stöd.

Det är viktig att som släkting upprätthålla kontakten, även om barnet eller familjen stundtals inte orkar med besök eller ringer tillbaka. Det är viktigare ju längre tiden går och lika viktigt när behandlingen är avslutad, då tröttheten och oron inför framtiden kommer. 

I dag blir 3 av 4 barn botade, men fortfarande är cancer en mycket allvarlig sjukdom som kräver tuffa behandlingar, ibland över flera års tid, vilket gör att hela familjens vardag förändras. Här fyller du som släkting en viktig funktion. Erbjud dig att hjälpa till med praktiska saker, exempelvis matlagning, barnpassning, städning, skjutsning, osv. 

  • Ta kontakt även om du inte vet vad du ska säga. Säg exempelvis bara "Hej, jag ville bara höra av mig." Skicka SMS, skriv brev, berätta om vardagliga saker, visa att du finns där - även om du inte får svar alla gånger.
  • Gör spontanbesök - hälsa på! Ibland kanske det inte passar, din kompis är för trött eller familjen orkar inte ta emot folk. Men det betyder mycket att du visar din omtanke.
  • Våga fråga om sjukdomen. Då visar du att du vill förstå hur din kompis/familjen har det.
  • Glöm inte din kompis. Ska du ha fest? Bjud in din kompis så att han eller hon inte känner sig bortglömd.
  • Du som vuxen kan exempelvis ställa upp som barnvakt och göra roliga saker med syskonen som ofta blir eftersatta.
  • Hjälp till med vardagsysslor som att städa, tvätta, handla och laga mat.

Ibland kan kompisen eller familjen helt enkelt inte orkar ta kontakt med sina vänner och bekanta. Då är det viktigt att du upprätthåller kontakten, och visar att du finns där.


Inte så lätt faktiskt...

2010-01-17 | 11:41:43

Nu har vi varit i den här minst sagt "shitty shitty situation" i mer än ett år...
Dagar, veckor, månader går, och inte vet vi egentligen alls något mer om vår Melwins tillstånd än vi gjorde i augusti 2008.
Vi vet att han har behandlats, ja det vet vi absolut...Det har varit ett djävulskt år med operationer, cytostatikabehandling och strålbehandling.
Vi har slitits mellan hopp och förtvivlan både en och två gånger.
Att se sitt barn lida, ha ont och att vara i så dåligt skick, det suger verkligen musten ur en.
Många gånger vill man bara ge upp, men det kan man ju inte, för det vore ju att svika...
Svika sitt älskade barn, som man födde för att göra allt för. Viga sitt liv åt!
För det är väl så det är...?! Sitt barn ska man göra allt för. Stötta, trösta, lyssna på, krama om, skratta med och gråta med.
Från den dag som man blivit förälder, så har man plötsligt fått en ny uppgift, viktigare än någon annan uppgift. Att alltid finnas där för ditt barn, för resten av ditt liv...!
Det är en uppgift som jag i alla fall tänker fullfölja, så länge jag bara kan, efter bästa förmåga!

du är så söt, jag älskar dig
du är mitt hjärta
du finns där när jag behöver dig
vi är alltid tillsammans
du får inte gå bort från mig
jag vet inte varför jag älskar dig
kanske för dina vackra ögon eller själva dig
kanske jag aldrig får veta
 



Finaste Vincent...



Finaste Melwin...



Finaste Albin...



Finaste Robin...


 


Anna Anka...

2010-01-16 | 17:08:09

...kunde inte låta bli :-)
Har ju varit en hel del "anksnack" nu och så skrev en vän en liknande kommentar på FB, så jag kan inte annat än hänga på...
Lyckade att få till ankan riktigt bra efter att ha googlat fram ett recept som inte var alltför avancerat, samt sätta Mannen vid spisen...;-)
Själv blev jag alldeles för stressad, när jag väl skulle till med själva ank proceduren, och valde istället att vaka över hem och barn...
Tony fick till det så himla bra och resultatet blev SUPERB!
Kan varmt rekommendera receptet om någon av er nu skulle få för er att köpa hem en ankfilé, vilket jag antar inte är helt vanligt, var i alla fall första gången för vår familj...
Tidigare har jag endast ätit traditionell "Peking Anka" ett par gånger, vilket jag fullkomligt älskar, och rätten tillhör en av mina absoluta favoriter.
Men vår jubileums middag gick direkt upp och la sig på samma plats som "Peking anka"
Så det är bara att konstatera, jag är en "sucker" för just anka...Anna Anka!
http://www.recept.nu/1.241634/recept.nu_redaktionen/huvudratt/kyckling_fagel/stekt_ankbrost

Länken till vårt ank recept, vi körde en smaskig potatisgratäng, en grönsallad och rött vin till...*kanon*




10 års jubileum...

2010-01-14 | 09:09:57

...var det igår den 13 januari 2010.
Då var det exakt 10 år sedan jag och Mannen förlovade oss.

Men igår var som ni alla vet en alldeles "vanlig" onsdag. Vilket för oss innebär Brottning för Robin o Albin mellan 17-18, så vi brukar vara hemma runt halv sju tiden...
Så att köra igång med någon gourmet middag då, med fyra hungriga och trötta barn ( plus de alltid lika trötta föräldrarna ) var liksom inte att tänka på.
Plus att det var ett litet dilemma med jubileums maten...;-)

Ska försöka fatta mig kort...
Tony har genom jobbet fått en julklapp från Delicard. Man går in på nätet och beställer en produkt bland lite olika alternativ såsom t ex, skålar, bestick, koppar, glas. Men också endel finare mat...hummer, Serrano skinka, lax etc
Men vi valde då att beställa Ankbröst!
Har aldrig någonsin tillagat en anka, men jag älskar att äta det på Kina restaurang i alla fall. Så vi tog beslutet att det var fint nog för oss att mumsa på till vårt jubileum.
För er som kan nåt om just anka, så är det tydligen någon finare filé från Barbarieankan.
Men eftersom det är vi, så lyckades vi ju beställa ankan lite för sent, så tidigaste dagen vi kunde få den var igår, och då kom den ju fryst, och var omöjlig att göra nåt med samma dag...
Så ett snabbt beslut togs, ankan skall serveras och avnjutas idag.

Nu har ju jag då fått den eminenta lilla uppgiften att tillaga ankskrället. Har aldrig gjort det förr och kommer mest troligt aldrig att göra det igen...
Men jag ska ut och googla lite på olika recept nu, med förhoppningen att hitta nåt smarrigt, men i första hand snabbt och enkelt att göra!
Om det råkar vara någon av er alla därute som besitter kunskapen om ett kanon recept på anka, så välkommen att dela med er...:-)


Springleken...

2010-01-13 | 13:58:31

Igår var det alltså start för Melwin och Vincent att gå på sin gympa, som då egentligen heter "springlek".
Den är till för barn mellan 0-4 år och som vill härja omkring lite i en gympasal.
Det byggs upp en liten redskapsbana och barnen får öva sig på att ta sig fram, både högt och lågt och med lite motstånd ;-)

Både Vincent och Melwin tycker att det är så roligt att springa runt, hoppa från plintar, krypa under mattor och gå balansgång.
När man ser Melwin hopa och skutta omkring, precis som alla de andra barnen, är det svårt att tänka sig att han har den "dumma klumpen" och att man bara för lite mer än ett år sedan inte visste om han skulle kunna gå riktigt igen, röra sig normalt eller kanske över huvudtaget...

Så här ser mina klimpar ut "in action"



Melwin håller på med lite rep- och boll lek...



Melwin gör sig redo för ett hopp från plinten...



...ooohhh HOPP



Melwin smyger under mattan...



Liten Vincent kämpar sig upp till stora plinten...



Vincent busar under mattan...



Storebror Albin är med tillsammans med bästa kompisen Wille


Icke befintlig sömn...

2010-01-12 | 21:56:32

Så trött, så trött, så trött…

Hade tänkt att jag skulle lägga ut lite bilder på Melwin och Vincent när de var på ”springleken” idag, men tyvärr, jag orkar helt enkelt inte :-(

Men imorgon kanske…

Ligger så efter med sömnen, för jag kan helt enkelt inte sova särskilt bra…

Tankarna snurrar och far runt i skallen, som om det vore orkan däruppe.

Hittills har jag inte lyckats somna före klockan ett, oavsett när jag går och lägger mig. Ibland blir det till och med senare, men aldrig tidigare.

Vrider och vände mig, svettas och fryser om vartannat…

Sen vaknar Vincent vid sextiden och vill ha välling. Det ligger på mitt bord att ge honom den, vilket går ganska så snabbt och smidigt, han somnar sedan om, men det gör tyvärr inte jag…

Tankarna är åter där och vägrar släppa taget.

Så vid sju kommer Robin och då är det definitivt dags att kliva upp, för att starta dagens alla måsten och bestyr.

Min räddning heter ”Red Bull”.

Just nu slukar jag lätt en fyra, fem stycken om dan för att kunna hålla mig flytande, alert och med något sånär bra tålamod under dagen.

Funkar ganska bra faktiskt, men efter sex har jag bestämt att jag inte får dricka nån mer ”Bulle” för att inte störa insomnandet mer än nödvändigt…

Så vid åtta tiden är jag rejält mör…Men tror ni att jag somnar lättare för det…???

Nej, såklart inte!

Men idag ska jag ligga i bingen vid tio, läsa en bok i lugn och ro, tills jag känner att ögonen absolut inte orkar hålla sig öppna längre.

Så kanske, kanske det finns hopp om att få någon mer timme sömn i natt.

Att sova så lite tär tyvärr på mig en hel del…

”Red Bull” kan fixa mig skapligt pigg under dagen, men dock inte ta de svarta, svullna påsarna under mina ögon, mitt stripiga, bångstyriga hår ( bad hair day har övergått till bad hair month ) och min bleka, glåmiga hy…

Tror jag skulle behöva ett ”total facelift” för att någonsin se ”normal” ut igen…;-)



Vilken rusch...

2010-01-11 | 22:49:15

Vardagen har kört igång på allvar och det gjorde den med besked…

Tony for till jobbet runt sextiden, jag vaknar ensam med knoddarna vid sju.

Förbereder frukost för Robin o Albin ( Vincent o Melwin sussar dock fortfarande ) och lägger in en högre växel för att hinna få gossarna redo till åtta, då skolskjutsen kommer…

Efter x antal påtryckningar att frukosten måste ätas upp, tänderna borstas, kläderna på och kalufsen läggas tillrätta, är de äntligen klara.

Men vid en snabb kik på termometern ( visar -18 ) fattar jag att det fortfarande inte går att fuska…ALLA stora, varma, bylsiga kläder måste på…

Suck o stön från oss alla tre, vi längtar en stund efter sol o värme, sommar och bara ben…

Men, tro det eller ej, åtta *prick* står gossarna redo vid uppfarten…And off they go :-)

Sen kunde mamman i fråga, MOI, gå in i värmen, klunka andra koppen kaffe tillsammans med mina små snuttar, som då också vaknat, i soffan…

Ingen stress, ingen panik, inga tider, inga måsten…

Men på nåt konstigt vis tycker inte en 1 åring och en 3 åring att man bara kan sitta sådär i soffan, softandes, alltför länge.

Nej, efter en kvart var det full rulle på de båda, lek och spex och det var bara att inse, vi måste ta tag i dagen…

Några timmar senare ( samt även två tvättade maskiner, dammsugen nedervåning och bäddade sängar ) packade vi in oss i bilen och for till kära vänner.

Lunch, lek och massa prat…Perfekt för en ”hemma mamma”

Eftermiddagen gick även den i lekens tecken, då vi spenderade den på öppna förskolan.

Först med bara Melwin och Vincent, men efter att Robin slutat skolan, kom han och Albin in till ”öppis” plus med varsin kompis…

Vid öppis slut och då Melwin insåg att både Robin och Albin skulle få ha med sig kompis hem, blev han lite ledsen, han ville ju också ha kompis med…Och visst gick det att ordna, Arwid ”ställde upp” ;-)

Så väl hemma igen var huset inte bara fullt med mina egna fyra små gossar, utan även av tre till kompisar…

Hej o hå, så kan de gå, men vad gör man inte för de små…:-)

Lek och bus fick alltså även avsluta dagen, och tro mig när jag säger, det är riktigt, riktigt skoj.

Fullt med liv i huset, det leks, det skrattas, de har så skoj…Vad mer kan värma ett mammas hjärta…!

Under behandlingstiden var det så mycket si och så kring kompisar och lek. Melwin var infektionskänslig vilket innebar att Robin o Albin nästan aldrig fick ta hem kompisar, så gick det inte att vara hemma hos kompisen, blev det ingen lek den dagen…

Men visst, oftast kunde de vara hemma hos sina kompisar istället. Men lille Melwin, han fick snällt sitta här hemma, ensam med mamma o pappa o lillebror, inga kompisar kunde komma hem till honom…Han tyckte många gånger att det var så orättvist, men köpte ändå läget…

Melwin var då så klok och sa att ”de andra barnen kan ju vara lite, lite sjuka, och göra så att jag blir jätte, jätte sjuk”

Så visst förstår man att Melwin tycker att det är roligt att nu, nästan alltid, kunna få vara med, ta hem kompisar och få gå på aktiviteter.

Imorgon sätter ”springleken” ( gympan ) igång igen och på onsdag förmiddag ska Melwin börja på nåt han har längtat efter och pratat om såååå mycket nu…Minimalerna.

Eller ja, ursäkta, de har ju bytt namn nu till Pyttimalerna, något som Melwin tycker är sådär…

Vadå, pytte, säger han. Jag är väl inte pytte, jag vill gå på Minimalerna istället, med de stora barnen…!

Men jag tror att namnet kommer att funka framöver, när Melwin har sett gruppen och alla barnen som är lika ”stora” som han själv…;-)

Han blev redan mer positivt inställd till namnet, när Alwa idag påpekade att hon nog tyckte att Pyttimalerna var riktigt fint, fast lite konstigt kanske…*de är ju för söta*


Tar nya tag...

2010-01-10 | 11:41:37

Allt annat än upplyftande bloggande igår, ber om ursäkt.

Men ibland känns allt bara sååååå himla tungt och då känns det lite, lite lättare när jag får skriva av mig här i bloggen…

Vi slits ju hela tiden mellan hopp och förtvivlan, det har liksom blivit en del av vår vardag.

Ibland påminns man mer, ibland mindre…

Ibland håller tankarna sig i schakt, ibland lever de rövare och då mår man helt enkelt katastrofalt dåligt…

Men efter att jag fått tömma tårkanalerna ännu en gång, lite sömn på det, så känns det idag lite mera hoppfullt…

Jag tittar på min älskade lille kille och ser en glad, sprallig och högst livfull liten kille…

Det värmer i hjärtat, att se honom ta för sig av livet, leka och må bra…

Bestämmer mig ännu en gång för att bara ”leva i nuet”, inte tänka på morgondagen, hur kommer den se ut, vad väntar i framtiden…???

Det är ju i alla fall frågor som jag aldrig kan få svar på, och även om jag kunde det så finns det inget jag kan göra för att påverka.

Det ligger utanför min makt och det är bara att rätta sig i ledet och gilla läget…

Mina barn ger mig kraften, jag ser att de mår bra, att de ser fram emot var ny dag med lika stor entusiasm…

Då ska väl inte jag vara sämre!

Tankarna och känslorna får återigen läggas åt sidan, nu ska jag njuta av mina underbara barn, min familj och ge de Det bästa jag har att ge, Min kärlek!



 


Att inse faktum...

2010-01-10 | 00:34:31

Kalla mig för pensionär, trettio kris tant, eller bara lite rolig, men jag erkänner…Jag tittar mer än gärna på ”stjärnorna på slottet”.

Idag hade turen kommit till Meg Westergren. En tanta som jag kanske inte gillar så där jätteskarpt, men tycker ändå att det är spännande att höra andra människors livsstorys, från såväl gammal som ung…

Meg inledde ganska snart med att berätta om hur hon mist sin dotter.

Direkt flög tanken genom mitt huvud…säkert cancer.

Och ja, dottern hade avlidit till följd av en hjärntumör.

Tårarna rann och jag kände direkt, på något nästan obeskrivligt sätt, att det där kommer en dag att vara jag.

Då tänker jag absolut inte på något som Megs fantastiska skådespelar talanger eller hennes framgångar över huvud taget, utan just det där med att mista sitt älskade barn.

Nu var just det har barnet, dottern, betydligt äldre än vad min Melwin är. Hon hade egna små barn och en man, familj…

Men faktum kvarstår, hon dog på grund av en jävla, fucking hjärntumör!!!

Ursäkta ordvalet, men det är precis vad det hela är värt att kalla det för.

Just nu känns det endast som om det inte finns en endaste levande varelse som överlevt just en hjärntumör.

Detta är en text som tyvärr förekommer i de flesta sammanhang kring hjärntumörer;

"I Sverige drabbas ungefär 1300 personer varje år av cancer i hjärnan. Trots den traditionella behandlingen med operationer, cellgifter och strålning, är en hjärntumör ofta en dödsdom."

Det hela är bara en fråga om tid…

Precis så känns det för mig ( och även för Tony ) just nu.

Hur knäppt det än låter, så lägger jag korten på bordet…

Jag hoppas och ber och åter ber till högre makter varje dag, flertalet gånger att min Melwin ska få stanna här hos mig, så länge JAG finns… och sen länge och mer där till!

Men innerst inne så tror jag inte riktigt på det.

Känns fruktansvärt att behöva skriva det, känna det och ens tänka tanken…MEN, jag tror dessvärre att jag kommer att överleva en av mina söner.

Det strider mot naturens alla lagar, tanken plågar mig dag som natt, men vill inte släppa taget.

Statistiken visar annorlunda, jag har tidigare kunnat slagit den ifrån mig… men nu går det inte längre.

Melwin har så mycket tumör kvar i sitt underbara lilla huvud. Han kämpar, han vill, vi vill… men kommer det att räcka?

Allt det jag läser, allt det jag hör, säger mig annorlunda, bevisar motsatsen.

Det är för mycket kvar och behandlingarna som finns att tillgå är inte tillräckliga.

Jag vill absolut inte känna såhär, är det kroppens försvar måntro??? Vill den förbereda mig…?

Ska jag börja redan nu att arbeta upp min mur, mitt känslomässiga försvar…?

För just nu känns det så definitivt…

Jag kommer att behöva stå där, vid min sons begravning, frågan är bara när…

Är det om ett år, fem år, tio år…??? Vill jag ens veta…




Åter till vardagen...

2010-01-07 | 21:09:56

Så var jullovet över för denna gången...

Imorgon börjar Robin i skolan igen och Albin förskoleklassen.

Tony är ledig även imorgon, men sen börjar allvaret för honom också.

Albin ser fram emot att komma tillbaka till klassen igen. Träffa alla kompisarna, fröknarna och att få leka. Vilket han naturligtvis får här hemma också, men på nåt vis verkar det vara mycket roligare där, ute på skolgården...*hm hm*

Robin tycker att det är okej att börja skolan igen, fast inte mer än okej. För nu innebär det att han måste kliva upp i tid på mornarna, äta sin frukost i skaplig takt, och att, hör och häpna, lära sig saker...

Han sa till mig idag att han tyckte att rasterna var alldeles för korta och att det kan bli, minst sagt jobbigt, att lära sig så mycket som han faktiskt måste göra i skolan.

Lite skrattretande faktiskt, då Robin är den som har rätt lätt för sig i skolan. Kommer bra överens med allt och alla och innerst inne VET JAG att han faktiskt gillar att gå till skolan.

Träffa alla kompisar igen ser ju de båda mycket fram emot, fastän de var och varannan dag har lekt med kompisar här på lovet också. Men inte alla i klassen förstås, så självklart är det ju kul.

 

Själv tycker jag också att det ska bli helt okej att komma tillbaka till en "normal vardag" igen...Om man nu kan kalla vårt liv för "helt normalt"...???

Men nu vet man liksom när affärer och sånt har öppet. Jag kan ringa till olika personer på sjukhusen och faktiskt, mer eller mindre, räkna med att de finns där.

Folk är på sin "rätta plats" igen, och bara det gör ju livet lite enklare...;-)

 

För mig, som är här hemma hela dagarna, så är det ju kanske inte så jättestor skillnad på vardag eller helg.

Men efter långledigt så här, blir det en liten omställning, även för mig...

Det kommer bara att finnas JAG hemma och ta hand om Melwin och Vincent, vilket innebär att det endast är JAG som ska byta bajsblöjor, torka upp mat från golvet, se till att Melwin hamnar vid matpumpen, och sitter där som han ska, i rätt tid. Hinna med Melwin till toaletten innan det är för sent, plocka upp diverse saker ( typ tandborste, egen socka, tandkräm ) som Vincent hinner med att slänga i toaletten, medan jag läser saga för Melwin i hopp om att få honom att "hålla ut" och sitta still tills matpumpen faktiskt är färdig. Eller för att någon sekund senare upptäcka att Vincents sockor saknas, för att Melwin hann till toaletten först och tyckte att spola var en briljant idé, när han såg Vincents små sockor ligga "därnere" och skvalpa omkring...

Detta har vi ju faktiskt varit två om nu i lite över två veckor!

Sen kommer vi till maten…

Lunch, middag, ALLT ligger då på mitt bord…

Nu när vi båda varit hemma har det ju varit toppen, då jag har en man som ställer upp och lagar mat, då jag inte alls gillar att stå vid spisen.

Det gör egentligen inte Tony heller, men maten måste ju fram, och lagad mat två gånger om dagen är det som krävs i en barnfamilj.

Men från och med nästa vecka är det endast min inspiration som ska flöda när det gäller maten, för då vill det till att det står lagat och klart när familjen är hungrig ;-)

 

Men annars är det rätt OK att vara hemma med ”de små”…

Det är ju helt klart ett privilegium att få ta hand om våra prinsar.

Att få leka, skoja och vara med i allt vad de tar sig för.

Alla aktiviteter börjar igen och det innebär ett ständigt skjutsande.

Kompisar kommer med hem från skolan, mellis ska fram, vidare till brottning, Miniorer eller kanske gympan…

Öppis hit och öppis dit, för det gillar ju killarna, och det de gillar dit far jag :-)

Nej, jag klagar verkligen inte, för Gud vad jag älskar dessa ungar och allt vad de tar sig för…

Men stressigt, DET ÄR DET!



Stanna eller inte stanna...

2010-01-06 | 20:53:03

Dagen som gått har varit lång, gått i seg fart och jag har inte orkat tagit mig för just någonting.

Alla tankar har varit hos den drabbade familjen.

Kan inte släppa hur fort allt kan förändras, som ett knäpp med fingrarna liksom.

Ena dagen pratar man framtid, andra dagen ser allt så annorlunda ut.

Kanske låter det lite väl deprimerande, men känslan jag har just nu är den att det liksom ”bara dör” människor omkring mig.

Låter säkert helt sjukt, men utan att ljuga så har det gått bort någon nära, någon bekant, eller ytlig bekant var och varannan månad nu…

Visst, under det senaste 1 ½ året så har vi umgåtts med människor som är drabbade av svåra och nästintill obotliga diagnoser, där endast tre av fyra övervinner sin sjukdom.

Så då är det väl också tyvärr så att man också kommer döden och sorgen alltför nära.

Men under året har det också varit alltför många hastiga bortgångar, såsom olyckor och plötsliga sjukdomar med ett alltför snabbt avslut.

Det är otäckt och väldigt skrämmande när jag tänker på det, och jag saknar helt och fullt meningen.

Hur kan så mycket hemskt hända under bara ett ynka års tid? Varför drabbas så många människor som jag bryr mig om, känner och finns i min närhet…???

Antar att det inte hjälper att älta, tänka och fundera så mycket på det. Utan istället tro, hoppas och be för att det ska vända. Positiva vindar ska blåsa och att sorgen och lidandet för människor jag bryr mig om ska vända om mot det bättre…

Men visst önskar jag att man skulle få veta lite mera. Inte om vad som egentligen kommer att ske, DET är nog bäst att inget veta…

Men om hur det går sen, varför den ena rycks bort och inte den andra…???

Vad är meningen? Vem väljer vem som ska gå vidare ( till Gud vet vad ) och vem som ska få stanna kvar här hos sina nära och kära.

En person jag älskar väldigt mycket sa till mig idag, kanske som tröst, men också för att det kanske faktiskt är så;

” varje människa har en uppgift att fullfölja här på jorden, och när man gjort det är det dags att gå vidare ”

Så kanske är det så, men visst är det då väldigt orättvist…Att då vissa människor får jobba med eller vänta med att utföra och fullfölja sin uppgift i kanske mer är 80 år.

Medan andra knappt hinner börja leva, en del rycks upp ”mitt i livet” och vissa inte ens får ett värdigt liv från start…

Det är inte alls konstigt att man inte kan släppa tankarna, för det är ju ingen ordning på någonting, ingen rättvisa och ingen rimlig förklaring alls.

Nej usch, idag är absolut ingen bra dag och jag tänker nu fortsätta att ägna mina tankar åt min bekant, som helt plötsligt blev lämnad kvar här, med sina två barn, som lika plötsligt miste sin älskade pappa…


Alla mina tankar...

2010-01-06 | 11:02:22

Så plötsligt påminns jag igen, om det hemska, hur sårbara vi egentligen är.
Beskedet igår kväll fick återigen alla känslorna att komma över mig...
Gråten, rädslan, ångesten...
Varför??? Det finns inget svar...!
Så onödigt, så meningslöst, men ändå har det hänt.
Barnen miste sin pappa, familj och släkt en älskad medlem, vänner en nära människa.
Så konstigt och så fort allting kan förändras, utan en endaste liten vink, eller föraning...
Usch, världen vänds upp o ner på några minuter.

Alla mina tankar går till barnen och familjen!
Det borde aldrig ha hänt...


Prinsens nya kläder...

2010-01-06 | 09:24:46

Igår fick Melwin ett litet paket i brevlådan, och vad innehöll det...
Hans nya, fina kläder, från Emilia.
Melwin blev så glad och hoppade direkt i sin nya kollektion, tröja och byxa...

Tack snälla Emilia för de underbara kläderna! Ditt engagemang värmer både kropp och själ :-)







Vill du se mer av Emilias underbara kläder, kika in på http://barnpalatset.blogspot.com/

Eller gå in och lägg ett bud på auktionerna på tradera, där hela summan går till barncancerfonden!!!

http://www.tradera.com/category/category.aspx?ftgnr=900715&listtype=1



Ett mail...

2010-01-05 | 22:25:35

Fick ett mail från en vän idag.
Det innehöll tänkvärda och så sanna ord...
Läs, tänk efter och glöm det, för allt i världen, INTE...

Till Er, Mina Vänner!


Människor kommer in i ditt liv av en orsak, för en period eller för resten av livet.
När du förstår orsaken, kommer du också att förstå hur du skall  förhålla dig till denna person.
När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en utfordring, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt.
Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de!



De är där, för det du behöver dom för. Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på ett till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att erat förhållande tar slut. Ibland dör dom, andra gånger lämnar dom dig.
Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut.
Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättad, ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare.



Några människor kommer in i ditt liv för en PERIOD, för att det är din tur att dela
med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller bara får dig att le!
Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det. Det är äkta! Men bara för en period.

Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i andra relationer och områden av ditt liv.

Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt.
Tack för att du är en del av mitt liv, antingen det är för en period eller
för resten av livet!



Underbara kläder...

2010-01-04 | 23:50:22

Under min tid som säljcoach på Dunnis lärde jag bland andra känna Emilia.
Hon har nu startar upp Barnpalatset, där hon själv designar och syr fantastiskt fina barnkläder, och även andra tillbehör såsom sittdynor, blöjfodral etc.
Hennes syprojekt ligger till fösäljning på hennes blogg http://barnpalatset.blogspot.com/ men även på Tradera.

Nu har Emilia gjort något så fantastiskt som att sy ett plagg till min lille Melwin.
Han fick välja tyget själv, vilket han gjorde med stor omsorg måste jag säga...
Melwin blev så stolt när jag berättade ett han skulle få ett eget plagg uppsytt bara till sig, och att han skulle få välja helt själv hur plagget skulle se ut...
Han valde ett turkost stjärntyg och av det blev det ett par byxor :-)



Dessa byxor är i skrivandets stund på väg hem till Melwin, han/vi väntar med spänning...
MEN, Emilia nöjde sig inte med detta, utan sydde även upp byxor i grönt tyg med stjärnor på.
Sen kommer vi till det bästa;
Dessa plagg , plus lite annat som Emilia har sytt, finns att buda på och köpa in på Tradera

http://www.tradera.com/category/category.aspx?ftgnr=900715&listtype=1

Dessa plagg har Emilia lagt ut på Tradera till förmån för barncancerfonden och Melwins insamling

http://www.barncancerfonden.se/5210

Tack snälla Emilia, Ditt arbete är fantastiskt!

Man kan alltså beställa kläder från Emilia direkt via hennes hemsida, eller buda till sig dessa på Tradera...
Väl värt ett besök, vill jag lova!


Det stora oros molnet…

2010-01-04 | 22:52:19

Att jul och nyår nu är över innebär för mig att den stora oron, som legat lite dold under helgerna som varit, kommer tillbaka.
Jag har hela tiden intalat mig själv att inte tänka på det, att bara låta mig vaggas in i en normal familjevardag, i alla fall under jul och nyår.

Tänkte att det är ändå så långt fram, så lång tid kvar till nästa magnetröntgen, nästa tunga och nervösa möte med läkarna.

Men nu är vi inne i januari, helgerna har passerat och det är tyvärr inte alls långt kvar.

Den 18 januari är det dags för Melwin att åter igen sövas, rullas in i den stora magnetkameran och sedan röntgas i ca 1 ½ timma.

Då jag under tiden nervöst ska sitta och vänta, bläddrandes förstrött i några redan sönderbläddrade veckotidningar. Försöka hålla tankarna på avstånd, ska denna narkos också gå vägen, kommer bilderna att duga, bli bra, och framför allt, VAD SKA DE VISA???!!!

Tidigare magnetkameror har ju också varit supernervösa, såklart. Jag blir alltid nervös, bara min prins ska genomgå den enklaste lilla undersökning, får jag kalla kårar och tankarna skenar iväg. Skadad??? Ja, kanske, men så är det i alla fall…

Men hittills har Melwin liksom alltid varit under behandling eller haft ett steg två att gå till, men så är det ju inte nu.

OM det visar sig att Klumpen har växt, om så bara lite, lite, lite grann. Tyder ju det på att den faktiskt är aktiv, och såklart kommer att växa mera.

Då kommer vi till det som skrämmer mig mest av allt just nu…VAD GÖR MAN DÅ???

Ja, som det ser ut just nu, INGENTING!!!

För det finns liksom ingenting mer att göra…

Melwin har fått så pass mycket av den starkaste och den tuffaste cytostatika behandling hans lilla kropp klarar av.

Han har fått den maxdos av strålning som hans lilla hjärna och framför allt då hjärnstammen någonsin klarar av.

Så dessa behandlingar finns inte längre som alternativ, och förresten, om inte dessa två gigantiska behandlingar hjälpte, vad ska då rimligtvis kunna ta kål på Klumpen…???

Nej, just det, det finns ju ingenting mer att göra då.

OM Klumpen fortfarande är aktiv, har vi tyvärr misslyckats och jag antar att vi inte annat kan göra än att känna oss besegrade av Klumpen från helvetet…

Fatta att jag känner mig en aning nervös inför den kommande magnetkamera undersökningen, fatta att jag vill veta, men kanske ändå inte…

Melwin har snart varit utan behandling i ett halvår, så visst, risken finns definitivt där, att Klumpen har visat framfötterna.

Ska inte tro det, ska inte tänka så, men det är något som absolut är lättare sagt än gjort.

Efter magnetkameran som görs nu den 18:e ska vi vänta tills den 3:e februari, då vi ska åter på ett besök vid Akademiska och träffa Bo och Susan.

Vi kommer då att få besked om hur det ser ut på bilderna, hur läget är för vår älskade Melwin.

Fy F-N vad nervöst det är, och ändå så himla lång tid kvar innan besked.

Skadad??? Ja, jag är nog det…


Nu är glada julen slut, slut, slut...

2010-01-04 | 22:08:46

...julegranen kastats ut, ut, ut!

Så skönt att blivit av med det barrande eländet.
Den var så vacker, så vacker en gång i tiden, men det var då det...



FÖRE...



EFTER...

Nyårs önskningar...

2010-01-04 | 11:15:18

Nytt år, nytt att se fram emot...
Finns ju hur mycket som helst att önska sig, stora saker, små saker.
Fred på jorden, inga svältande barn och vuxna med för den delen. Bort med alla orättvisor, de som har så extremt mycket pengar att de aldrig nånsin hinner göra av med dessa under en livstid, kan ju dela med sig lite...Det finns ju då tyvärr de som skulle göra allt för ett riskorn.
Finna svar på cancers kluriga gåta och kunna rädda liv, ja varför inte alla...
Men nu är ju inte min blogg någon "Miss Universum" tävling direkt, så allt sånt där superviktigt tänker jag inte ta upp, även om jag skulle förändra mycket, ja väldigt mycket om jag bara hade den möjligheten och förmågan.

Men MIN lista av nyårs önskningar innehåller bara sånt som ligger MIG varmt om hjärtat :-)

Min Melwin ska bli friskförklarad och aldrig få nåt återfall

Alla mina barn ska få vara friska och lyckliga

Min familj ska hålla ihop och må toppen

Mina vänner ska förbli mina vänner och även de må toppen

Att min släkt ska komma varandra närmare och bry sig om de i sin närhet, betydligt mycket mer

Självklara saker som jag tror var och en av oss alla önskar, sig själv och sina närmaste...

Om jag då får fortsätta att önska lite, går jag också gärna in på lite mindre seriösa saker, men ändå, för mig av största vikt ;-)

Kunna fara med familjen på en sol o bad semester

En Spa vistelse lite då och då

Byta ut min garderob, då tänker jag endast på dess innehåll

Få bort min degiga mage

Bättre karaktär vad det gäller smågodis

Obegränsat med tålamod när mina barn visar sina mindre trevliga sidor

Och för min mans skull; k** , glad och tacksam ;-)

Nyårs löften hoppar jag helst över i år...
Dels glömde jag bort att säga/tänka de när klockan väl slog tolv, och sen vet jag av erfarenhet att jag är rätt kass på att komma ihåg de och därför då också hålla de...



Kram från Anna Mupp












En toppen start…

2010-01-03 | 11:26:59

Jag tror inte att det gamla året kunde ha slutat bättre, och inte heller att et nya året kunde ha fått en trevligare start.

Vi har umgåtts med våra nära, kära vänner och haft det toppen!

Nyårs afton firades hemma hos Johan o Nannie med alla barnen.

 Fina pojkar redo för nyårs firande
Fina pojkar redo för nyårs firande...



Emmie och Robin...



Albin och Eilin...

Vi åt gott, smaskade i oss en massa godsaker och vid tolvslaget blev det såklart nyårsraketer.

Melwin ville inte heller detta år vara med ute när det pangades som mest, så jag och Nannie var kvar inne med honom och lille Vincent.

 

Nyårs Prinsen...

Men de orkade hålla sig vakna allesammans, dock somnade tre av fyra i bilen på väg hem, men då var det ju bara att bära in de till sina sängar…

Sen sov vi ”en snabbis” innan det var dags att fara iväg till stationen och hoppa på bussen.

Vi hade bokat en kryssning, hela familjen, tillsammans med våra ”nyårs vänner” och drog mot huvudstan…
 

Förväntansfulla barn på väg ut på stora havet...



I väntan på båten...

Så inleddes 2010 på ett kryssningsfartyg ute på stora havet.

Härligt, med en massa god mat, dryck och underbart sällskap.

Barnen skapade en stor kärlek inför det där med spelautomater och det var väl där de ”hängde” mest. Undrar om man kan klassas som spelmissbrukare redan vid 6-7 års ålder…???

Men under gårdagen hanns det också med att hälsa på uppe vid Ville Viking klubb.

Nu under jullovet hade de gjort om konferens avdelningen till ”lekrum” åt barnen.

Robin deltog i en tecknings tävling. Han ritade länge och väl, noggrann som alltid, och det gav lysande resultat, HAN VANN!





En värdig vinnare...


Så glad och stolt ( och inte minst hans mamma ) över att ha kammat hem segern, och få hämta priset framme vid scenen.



Melwin förvandlades till björn Melle...



Albin full med spindlar och nät...



Så igår kväll kom vi tillbaka hem till röda huset och fick sova i våra egna små sängar, vilket alltid är lika skönt…

Melwin har orkat vara med på alla aktiviteter och har ”peppar peppar” hållit sig pigg o kry.

Bara det är upplyftande, att få se vår älskade Melwin orka vara med och ha roligt, precis som de andra barnen, det är han så värd!


Happy New 2010

2010-01-03 | 09:47:30

Nytt år, nya bekymmer…

Nej då, nu ska vi väl verkligen tro och hoppas att detta nya år, 2010 blir det toppen år jag tror att vi alla så väl behöver.

Men om jag tänker tillbaka så har ju året som gått varit rätt så tufft och har utsatt oss för idel prövningar.

Visst, vi har naturligtvis haft härliga och underbara stunder också, som det känns skönt att kunna tänka tillbaka på.

Fast det har ju mestadels handlat om en stor kamp, fylld av behandlingar, en kraftlös liten Melwin, trötta föräldrar och oroliga syskon.

Det känns så skönt att kunna lägga det bakom sig, alltihopa, cellgifter, protonstrålning, sjukhus och åter sjukhus, och min största önskan är ju såklart att vi aldrig, aldrig nånsin, ska behöva hamna där igen!


RSS 2.0