bloglovin

Dag 11 – Mina syskon

2010-12-12 | 11:02:18

Inte helt lätt att skriva om detta tema, då jag helt enkelt inte har några syskon.
Inte vad jag vet i alla fall ;-)
Nej då, skämt å sido, jag har INGA syskon!

Jag är det där bortskämda lilla ensambarnet...
Som alltid fick all uppmärksamhet, alltid fick vara i fokus, alldrig behövde slåss för "sin sak"
Jag kunde i lugn och ro äta mitt lördags godis, utan rädsla eller stress att någon annan skulle smaska i sig gobitarna först.
Jag kunde leka med vilka saker jag ville, hur jag ville och när helst jag ville...
Ganska så rofyllt, det uppkom ju knappast några konflikter på det viset.

Men också ganska så ensamt...
Bara för att jag var enda barnet betydde ju inte det att mamma o pappa alltid hade tid för mig.
Även de hade ju vuxensaker att styra med, allt som oftast.
Nog för att det var rätt skönt att alltid få bestämma i leken, men det kunde också vara ganska så tråkigt att leka själv.
Visst hade jag kompisar över titt som tätt, men jag minns ändå att jag kunde sakna att ha någon att leka med, på kvällar, på mornar, loven och helgerna...Kompisarna var ju inte alltid hemma och tillgängliga för mig ;-)
Samtidigt som jag även tyckte att det var underbart skönt att få ha lite lugn o ro, alla mina saker för mig själv.
Jag minns hur jag kunde tycka att mina kompisars syskon var riktiga "pain in the ass" ibland. När de retades och förstörde så mycket...
Då var jag så nöjd över att bara vara jag hemma :-)

Det var vid konflikter, bråk med mamma o pappa som jag kände mig ensam.
Då hade jag gärna önskat ett syskon, någon att "gänga mig med"
Mamma o pappa höll ju alltid ihop, det var ju de mot mig i alla konflikter.
Då kände jag mig ensam!
Jag avundades de kompisar som kunde prata om precis allt med sitt/sina syskon. Som kunde få stöd o råd därifrån, när mamma o pappa "var dumma"
I tonåren, då hade det vart lyxigt att ha ett syskon att ventilera med...För mamma o pappa, de fattade ju ingenting ;-)
Det är väl så det känns för de flesta tonåringar, antar jag...
Men det var väl egentligen endast vid "bråktillfällena" som jag saknade ett syskon.
Annars tänkte jag nog inte så mycket på det, för det har ju helt klart sina fördelar med att vara just ensambarn...

Det är nog faktiskt nu, när jag är att betraktas som vuxen, som jag saknar syskon.
Jag kan avundas de vänner som har en sån bra kontakt till sina syskon, de umgås mycket och barnen får små kusiner, som även de träffas och leker massor.
Det hade varit riktigt roligt!

Det har ju alltid varit jag, pappa o mamma, en liten kärnfamilj.
Men vad händer när mamma o pappa inte finns mer, kvar är då bara jag!
Självklart har jag ju min egna familj nu, som dessutom är något av det större slaget, men ändå så känns det skrämmande och konstigt inför blotta tanken på att mamma o pappa en dag kommer att vara borta.
Då tror jag att syskon hade varit guld värt!

Som sagt, jag vill absolut inte påstå att jag gått genom livet och verkligen saknat syskon, för så är det inte alls.
Men däremot så har jag nog någonstans kanske önskat mig en lite större familj, med tanke på att jag ändå har en så pass stor familj själv nu.
Eller så är det helt enkelt så att man vill testa det man inte känner till...Jag är ensambarn och vet hur det känns och fungerar, så nu vill jag testa att ha en STOR familj och många barn, vad vet jag...???
Nu har jag i alla fall en relativt stor familj omkring mig And I love it!!!






Min härliga familj!



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0