bloglovin

Juli

2009-12-28 | 13:15:33

Ons 1 jul 07:53

Härligt väder och hemska flugor...

Tidig morgon och alla är vakna…

Snart dags att fara till strålinstitutet för dagens narkos o strålning.

Själv har jag varit vaken sen 6 i morse. Inte för att jag direkt ville det, men om en 1 årig Vincent vill kliva upp,  är det liksom bara att just kliva upp…

Bo så här på en bondgård med massa kossor överallt, har absolut sin charm, men det medför tyvärr en hel del flugor. Många av de är av den där lite sega, sitta överallt och vägrar ”ge sig” typen…

Det var en sån som väckte Vincent tidigt i morse. Genom att envist sätta sig på var och en av hans bara, avklädda tentakler, fick han till slut liten Vincent att slå upp ögonen.

Att jag gjorde välling och ivrigt försökte få honom att somna om, hjälpte inte…

Så nu har jag och Tony förklarat krig mot flugorna, Tony med flugsmällan i högsta hugg och jag på jakt… I natt SKA vi sova flugfritt!

Då det är varmt och skönt här nere så har vi varit vid ett poolområde några dagar nu.

Hittade ett stort sådant som hade stort barnpoolsområde och roliga rutschkanor för de större, samt trampoliner som Robin mer än gärna hoppar ifrån. Än så länge hoppar han spikrakt ner, men håller på att lära sig att dyka, något han tycker är så skoj. Robin vill gå med i simklubben i höst, och anser att det är av största vikt att han då kan ALLT…

Melwin har också varit med vid badet efter att han varit på strålningen.

Han är så superduktig att hålla koll på nålen, så att den inte blir blöt. Vi har tidigare inte vågat ta med Melle till badet ,  just för att han har både nålen och knappen på magen.

Men han badar med en tunn t-shirt på sig och har stenkoll på att han inte får blöta sig ända upp till porten, där nålen sitter fast. Att knappen blir lite blöt gör inte så mycket för den är väl läkt och en eller annan bacill in till magen klarar han säkert av. Men när nålen sitter i porten får den inte blötas. Den är ju i direkt anslutning till ett stort, mycket stort kärl, och det innebär såklart stora risker.

På fredag efter sista strålningen/sövningen plockar de bort nålen, så under lördag-söndag är Melle fri…

Men som den förståndiga lilla treåring han nu är, så funkar det ju även kanon att bada mitt i veckan *mycket stolt mamma*

Tiden går trots allt ganska så fort, vi har snart passerat tjugo strecket av strålningsdagar...

Vi har kommit in i någorlunda rutiner, vet vart vi bäst handlar och vart vi kan bada samt aktivera kidsen... Men självklart så saknar jag er massor kära vänner och familj och hoppas att vi snart ses och hörs igen! *Love you all*

20 strålningsdagar kvar...




Fre 3 jul 07:46

Veckans sista stråldag...

Fredag och veckans sista strålning…

Idag kommer de även att ta bort nålen och Melwin får vara helt ledig över lördag-söndag.

Det står bad på menyn…

Melwin vill bada och leka i vattnet  ”som alla andra barn”, utan nålen så att han kan plaska, hoppa och dyka som fisken i vattnet…

Som tur är skiner solen även idag och givetvis ska han få bada!

På förmiddagen strålning och sen bad för hela slanten alltså…

Vi har lyckats bränna oss lite, trots flitigt smörjande med SF 50. Ja, inte jag då, som är en ”rutinerad solare” och inte Vincent som har sitt ”second skin” på sig ( soldräkt ), och inte Melwin heller såklart, då han har både t-shirt och hatt på sig hela tiden.

Men Robin, Albin o Tony har lyckats få lite röda armar och rygg, är väl starkare sol här nere än hemma, kanske…

Så igår blev det ett kortbad och sedan skuggan som gällde.

Melwin är fortfarande skapligt pigg, lite sliten javisst, men håller sig ändå vaken hela dagarna och behöver inte sova middag. Sen sover han dock som en klubbad liten säl på nätterna, men det är ju bara bra det…

Men nu har vi snart gjort första hälften av strålningen och det är stor risk att liten Melle bara blir just tröttare och tröttare nu…Men vi håller tummarna hårt, hårt!

Hans hud är dock inte sårskilt bra alls, den är torr, med stora röda torrhetsfläckar här och där.

Men läkarna tror att det är en av alla de miljoner biverkningar som cytostatikan fört med sig.

Vi har fått en kräm ifrån barnsjukhuset i Zürich som vi smörjer med minst två gånger per dag, vilket har gett ett mycket bättre resultat än det tidigare gjort med de svenska krämerna.

Mindre kortison och kemiska substanser och mer örter och naturpreparat, trots att krämen kommer från läkare. Kanske något att ta efter hemma också… ett bättre resultat blir det i alla fall!

Här om dagen hade Melwin också en massa tjockt vaxgegga i båda öronen. Alltså inte sådär lite som var och en av oss kan få då och då, utan helt fullt med gegga så långt man kunde se.

Tanken hamnade direkt vid öroninflammation, då det var en av de sakerna som Melwin löpte stor risk att dra på sig under strålbehandlingen.

Vi gjorde rent så noga vi kunde utan att ”skada” och sedan gjorde jag ”trycktestet”. Alltså klämde och kände runt och på öronen. Men Melwin reagerade inte med någon smärta alls.

Nu två dagar senare är öronen fortfarande rena och fina och ingen ny gegga har kommit fram. Melwin har heller inte ont alls.

Så förmodligen produceras det mer vax som samtidigt tar sig fram lättare genom gångarna p g a den höga värmen som blir i och med strålningen.

För varmt det blir det, som en mega sväng med sol på ett och samma ställe. Melwin brukar vara alldeles het på strålområdet upp till en timma efter själva strålningen. Det är också en risk att Melwin blir som solskadad just vid strålområdet p g a de starka strålarna. Men vi har en kräm som vi dagligen smörjer strålområdet med, så förhoppningsvis kommer det att hålla sig fint där.

Flugornas krig fortsätter så smått och trots att jag och Tony hade eliminerat alla flugor från boendet igår kväll, lik förbannat väcktes jag av en liten dryg rackare, som vägrade slå ner arslet ( eller hela kroppen kanske ) någon annanstans än just i mitt ansikte.

Då Vincent avslutade kvällen med att ha sönder vår enda flugsmälla, skippade jag att ens försöka att träffa den dryga lilla skiten med handen…jag klev upp!

Strax efter kom lille Vincent, då naturligtvis han blev flugskitens andra offer…

Sommar, sommar, sommar…men vi slipper myggen i alla fall. För såna är här nere en mycket sällsynt art.

Nu har även övrig familj vaknat och det är dags att dra till dagens strålning och sedan det efterlängtade BADET!!!

18 strålningsdagar kvar...



Lör 4 jul 07:08

Dessa hemska drömmar...

Lördag morgon och jag är vaken…ensam vaken, övriga i familjen sover såklart.

Men det var lika bra att gå upp, kunde ändå inte somna om…

Har haft otäcka drömmar i natt, mardrömmar om död och elände, vet inte varför…?

Vill ju verkligen inte befatta mig med dessa hemska drömmar, men de dyker upp när man minst anar det.

Jaha, nu åkte stora traktorn precis förbi, så bonden är i alla fall vaken, lördag eller ej…

Har en kanna kaffe på bryggning, så det finns hopp att jag kommer att vakna till liv snart…

Hade naturligtvis en sån där dryging till fluga hos mig även denna tidiga morgon. Så efter att jag lite sådär lagom skärrad och med tårfyllda ögon, hastigt vaknade upp ur en sån där mardröm, fick jag direkt sällskap av drygingen till fluga…

Drömmarna ja, hoppas verkligen inte att jag är sanndrömmare eller att de dyker upp för att ge mig en föraning om vad som komma skall, för då går jag tyvärr ingen ljus framtid till mötes…

Men jag är ju konstant orolig, lite ledsen, lite bitter, lite arg… Så kanske är det just det som avspeglar sig i mina drömmar, det undermedvetna.

Nu har vi varit här nere i tre hela veckor, och fem veckor återstår innan vi kan vända om hemåt…

Ibland känns det som om tiden går så fort, så fort, men ibland känns det som om den går i snigelfart, och vi typ aldrig ska kunna fara hem…

Men fem veckor, det borde väl gå ganska fort…?

Vi försöker se det som en semester med hela familjen, även om det för oss vuxna är lite knepigt att alltid hålla fast vid den tanken…

Men vi låstas och går in i den ”normala världen” , där vi är en ”vanlig” familj som är på ”vanlig” semester i södra Tyskland/Schweiz och ska göra en massa roliga saker med våra underbara barn.

Vår lilla idyll funkar ju faktiskt ganska så bra… Vädret är kanon, så vi kan sola och bada så mycket som vi vill. Barnen är glada och även Melwin mår än så länge, tack o lov, riktigt bra.

Det finns skojiga aktiviteter och sevärdheter att göra, utforska  med barnen, så vi kan göra mycket skoj tillsammans, som en ”vanlig” familj…

Att det för oss vuxna sedan titt som tätt ploppar upp tankar om varför vi egentligen är här, att allt faktiskt inte är helt sockersött och vi tvingas vara en smula realistiska, de tankarna får man kanske räkna med och försöka putta åt sidan när de kommer…

Vi får vara nöjda ändå, vi slipper ju sjukhuset…!

Vi får bo tillsammans, hela familjen, i en mysig liten bergsby och bara åka en gång om dagen till sjukhuset. Inte konstant bo där dag efter dag, mer eller mindre isolerade…

Vi erbjuds ju möjligheten att ha ett normalt liv däremellan och slippa de vita, kala väggarna och den sterila lukten och miljön.

Det är för oss, hela vår familj, guld värt!

Om det är någon som är lite nyfiken på vart vi egentligen bor, lägger jag här ut länkarna till våra två boenden.

Klicka in och ta en titt om ni har tid, det ÄR vackert...!

www.martiburhof.de där bor vi just nu t o m den 17 juli

www.ferienwohnung-troendle.de fr o m 17 juli bor vi där

Vad dagen bjuder på idag vet man inte riktigt… kanske lite bad, kanske nån utflykt, får se vad alla här hemma tycker och bestämmer ( många viljor så det är en utmaning att få alla enade )

Hoppas ni alla får en lugn och skön helg, eller förresten, ni har väl semester allesammans och bryr er inte ett dugg om det är helg eller inte…

 


Mån 6 jul 10:43

Fjärde strålningsveckan är här...

Så har vi gått in på den fjärde strålningsveckan.

Sitter vid strålinstitutet och Melwin har för en stund sedan rullats in under narkos för att få sin behandling.

Albin är med till strålinstitutet idag och vi har just varit och mumsat i oss lite frukost i cafeterian.

Pojkarna får själva välja om och när de vill följa med Melwin och mig/Tony till strålningen.

Sedan Morfar och Mormor for hem till Swe igen åker för det mesta endast en av oss vuxna med Melwin till strålningen, antingen jag eller Tony, oftast tar vi varannan dag…

Den som inte åker till strålinstitutet stannar hemma med övriga gossar. Vincent stannar för det mesta alltid hemma, då han är lite svår att ta med in tillsammans med Melwin när det är dags för sövning.

Då måste allt fokus riktas mot Melwin och han behöver mamma/pappas fulla stöd inför narkosen. En liten ettåring kan då bli knepig att ha med in…

Men med Robin och Albin är det inga som helst problem. De är så duktiga när de är med in, står lugnt och stilla på sidan om och tittar och ger Melwin allt sitt stöd i form av små snälla , lugnande ord.

”Sov Gott Melwin”, ”du är så duktig Melwin”,” då ses vi snart Melwin”…

Superduktiga storebrorsor, och Melwin älskar när Robin och/eller Albin följer med.

Så idag hade alltså Albin valt att följa med och är nu utanför och leker i den lilla vattenfontän som finns där.

Vädret är fortfarande varmt och skönt här om än någon regnskur just idag.

Helgen bjöd på sol och bad, sol och bad…

Men under söndagen ville vi ha ett litet avbrott i allt badande och drog till ”Conny-Land” i Schweiz.

En liten nöjespark med delfiner och sjölejon som det största dragplåstret.

Vi åkte karuseller, tittade på delfinshow och ”hälsade på” delfiner och sjölejon, åt godis och återigen badade lite…

En riktigt rolig dag, fast väldigt varmt och svettigt *men jag klagar inte, älskar sommaren*

Melwin har orkat hänga på i samma tempo som oss övriga, kanske till och med lite piggare…i alla fall om man jämför med mig och Tony

Ännu har strålningen inte satt så stora spår på honom utåt, hoppas däremot att det händer betydligt mycket mer där inne i knoppen, tumören från helvetet måste ju dö, nåt annat finns inte!

 

17 strålningsdagar kvar...

 


Tis 7 jul 23:19

En dyster dag...

Tårarna rinner och jag förstår inte varför... Varför olyckor sker, hur kunde det hända, vad gick fel...??? Frågor jag mest troligt aldrig kommer att få svar på, frågor som inte så enkelt besvaras... Kvar sitter man här, förvånad, förtvivlad, överrumplad, i chock... En av min mans bästa vänner, en kär vän till hela familjen har snabbt, alldeles för snabbt ryckts ifrån oss. Alla mina varmaste och djupaste tankar, fyllda av sorg går till hans fru och barn, som genom en handvändning blev satta i total förtvivlan och misär... Livet är så grymt och jag saknar ord, vet faktiskt inte vad jag ska skriva, det är bara tomt, men ändå så fyllt av sorg... Att finna någon mening är omöjligt, kanske det finns någon, men är i nuläget svårt att förstå. Igår planerade vi deras resa hit ner till oss... skulle de flyga/ta bilen, vilken vecka??? Men vi skulle ses, de skulle komma och hälsa på, vi skulle ha det trevligt ihop några dagar i Tyskland/Schweiz...vi såg fram emot besöket så mycket! Men det var igår... Idag är allt förändrat... VARFÖR????????????????



Ons 8 jul 08:45

En sömnlös natt...

Natten var lång och sömnlös.

Tony och jag satt uppe länge, länge och pratade…

Försöker förstå vad som har hänt, försöker ge varandra nya krafter, nytt hopp, ny styrka att orka möta dagen…

Gårdagens strålning för Melwin blev inställd.

Det var ett tekniskt fel med strålapparaten så de beslöt vid lunchtid att Melwin återigen fick äta som vanligt och istället komma in idag, som vanligt.

De ringde under eftermiddagen och bekräftade att strålapparaten var OK igen, så allt borde fungera idag.

Med en hel dag ledig, beslöt vi oss för att göra en utflykt.

Vädret var lite ostadigt och en tur till en park skulle passa bra.

Vi for iväg till ”Steinwassen Park”. En park mitt uppe i bergen, bestående av en hel del vilda djur, gigantiska lekplatser, klätterställningar och diverse berg o dal banor och liknande.

Det blev en bra dag med glada barn och massa skoj för hela familjen.

En dag som kunde ha fortsatt att vara bra, men väl hemma, vid kvällsmaten nås vi av samtalet.

Vår vän har fallit från hög höjd på jobbet, han finns inte mer…

Allt är så fruktansvärt och så hemskt! Hur kunde det få hända, hur kunde det ske…???

De skulle ju komma hit, de var ju nästan här, vi skulle ju umgås och ha roligt och trevligt, precis som alltid…!

Han var inte bara en god vän, han var en make, en pappa, och jag lider så med de nära o kära som nu sörjande finns kvar *om det bara fanns något jag kunde göra*

Känns inte som om livet har någon rätsida…

Allt är bara upp o ner, hit o dit, en känslomässig berg o dal bana, som aldrig upphör att svika och förfära, får en att förvånas och lämnar en sittandes som ett stort frågetecken…




Ons 8 jul 21:32

En tung dag till ända...

Alla våra tankar, handlingar och samtal har idag i stort sett enbart kretsat kring vår väns bortgång.

Men trots allt det hemska som hänt och man helst av allt bara vill stanna under täcket, aldrig titta upp mer och bara önska, önska att allt var en ond dröm, kliver man upp och gör det som förväntas av en…

Tony for till strålningen med liten Melwin, jag såg till att övriga tre gossar fick i sig frukost och kom ut en sväng.

Det blev att hjälpa till lite med kossorna i ladugården…

Framför allt Albin gillar verkligen att hjälpa till med kossorna. Han matar de, mockar lite skit och gör det han typ blir ombedd att hjälpa till med. Riktigt hur den där kommunikationen mellan bonden och Albin går till vet jag inte riktigt, då bonden och hans fru är inbitna tyskar, och därför endast kommunicerar med just tyska… Men Albin och bonden verkar förstå varandra riktigt bra, för de är så glada när Albin hjälper till och han gör det ju mer än gärna.

Albin kallar det för hans jobb, och har stenkoll på vad det är för tider som gäller, det känner han liksom på sig.

”Nej, nu är det dags för mig att gå och jobba lite” säger han med ett leende. Drar på sig sina ”jobbarstövlar” och drar ner till ladugården.

Robin däremot tycker inte att det är sådär överdrivet skoj med just kossorna, men han sticker gärna ut och busar runt i det bergiga by landskapet…

Fattar inte hur mycket spring, lek och bus det kan finnas i mina små pojkars sommarben. Det är full rulle precis hela tiden.

Nya hyss, nya små bråk ( syskonkärlek ) och nya upptåg. Men det är ju precis så det ska vara när man är barn!

Vi kom på idag, att Melwin nu gjort hälften av sina 33 strålbehandlingar.

Känns fantastiskt att vi trots allt kommit så långt och att Melwin fortfarande mår så pass bra som han ändå gör.

Visst, kanske något tröttare än vanligt, men annars en pigg och livlig liten Melwin. Som kan, vill och orkar hänga med på alla skojiga saker och orkar ”bara vara barn”

Så ska man hitta någon ljuspunkt mitt i allt elände, så är det just DE, våra fantastiska, underbara pojkar.

Som mitt upp i allt elände, sorg och tragedi, ändå visar tydligt att de mår bra, trivs och har roligt och får vara just ”bara barn”

Det ger en styrka att titta upp under täcket och ta tag i livet…!

*älskar er över allt annat på jorden mina fyra små*

16 strålningsdagar kvar…




Tors 9 jul 22:37

Vi drar norrut...

Veckan närmar sig sitt slut, endast en stråldag kvar den här veckan…

Den här skitveckan, som innehållit alldeles för mycket sorg och gråt, skönt att den snart är över.

Imorgon har vi dock någonting stort och riktigt skojigt att lägga tankarna på.

Allas vår Robin fyller hela 7 år!!!

Kan inte fatta att min lilla, lilla Robin hunnit bli ”så stor” som skolålder…

Att det var hela 7 år sedan han tittade ut och såg världens ljus för första gången.

Mitt i den varmaste sommaren kom han, min första pojke.

Vi bodde ute i sommarstugan, det var så varmt och svettigt och fullt med mygg.

Med skräckblandad förtjusning och nervösa som få, sprang vi omkring där ute i skogen och försökte att få till det bästa för vår lille nyfödde.

Varken jag eller Tony hade någonsin innan haft nåt med bebisar eller ja, barn över huvudtaget att göra...

Så hjärnan gick på högvarv i våra små huvuden, gjorde vi rätt, mådde han bra, skulle förresten överleva alls…???

Mjölk som rann till, ömma bröst och en skrikig liten bebis som helst sov ut på dagen, och mest bajsade på natten…

Skulle det vara så här, var fanns allt det där mysiga med små bebisar som man hört talas om. ”Den här” som vi hade fått var nog lite felkonstruerad…han skrek ju mest, och var ju inte alls särskilt nöjd och mysig…

Med alla hormoner i kroppen, den totala omställningen som sker när två blir tre, kombinerat med maxad sommarvärme mitt ute i bushen fullt med mygg och ett utedass, fick mig helt klart att fundera över om man kunde returnera ”prylen”.

Om jag kunde få mitt ”gamla liv” tillbaka, min kropp, vår tvåsamhet…

Självklart så gick det ju över och vår Robin ”ninis” kom att bli den sötaste, mest underbaraste av alla bebisar i världen, och genom åren har han övergått till att bli den sötaste, mest underbaraste av alla sjuåringar *inte klokt vad fort det har gått, vad hände egentligen…?*

Kallar det själv för ”första barn syndromet”. För med tanke på att vi ändå skaffat tre barn till efter Robin, kan det ju ändå inte ha varit såååå hemskt.

Samt att är det någonting jag älskar och alltid kommer att sakna nu när det är över, så är det just den där lilla nyfödda bebisen, dess lukt, alla små, ja pyttesmå ”delar” som bara finns där, så fina och så vackra och så naturliga.

Att ha den lilla bredvid mig, dag som natt, nöjt ammandes, smacka och klunka i sig. Ligga där och bara känna och sniffa på den lilla underbara, fantastiska människan…

Nej, just den tiden kommer jag nog aldrig riktigt inse att den är förbi, utan att känna en stor saknad.

Så, sju år sedan var det dock, som min Robin låg där och smackade, och imorgon ska han firas med pompa och ståt…

Har köpt nåt paket som han ska få på morgonen, då vi dundrar in och sjunger för honom allesammans.

Sen kommer han att få varsitt kuvert från F o L och M o M, som mest troligt innehåller nån slant.

Så efter frukost drar vi till stans leksaksaffär så får han köpa ”vad han vill”….

Kalas för sina vänner hade han ju som bekant innan vi for ner hit, då det kan vara lite tufft att få till ett sånt här på plats.

Helgen kommer vi att spendera hos min morbror och hans familj.

De bor ca 3 timmars bilresa härifrån i Heidelberg. Verkligen ute i bergen, där varken mobiltelefon eller vårt Internet funkar, så jag kommer att vara lite ”OFF” ett tag…

Vi far dit imorgon eftermiddag, efter att Melwin gjort sin strålning och Robin fått de paket han önskar sig ( inom rimliga ramar, jag vet ).

Sedan kommer vi åter till Waldshut på söndag eftermiddag/kväll, i tid för att på måndag starta en ny strålningsvecka.

Ska bli ett roligt och skönt avbrott att komma upp till Morbror och familjen ett tag.

Har aldrig haft tillfälle att hälsa på de i Tyskland, så det ska bli spännande att se hur de bor och vad Heidelberg är för ett ställe.

De säger att det är väldigt, väldigt backigt och bergigt, men också mycket vackert…

Börjar bli dags för sängen, blev lite senare kväll ikväll…

En cirkus har kommit hit till Waldshut och vi har varit där på föreställning under kvällen.

Det var en cirkus med väldigt många djur. Kameler, oxar, lama, hästar, hundar och en elefant.

Familjecirkus Kaiser hette den och de var så duktiga allesammans. Vi hade turen att få sitta precis intill sargen, vilket barnen tyckte var kanon, och nästan lite läskigt när den stora elefanten stod så nära, så nära och hästarna galopperade förbi så att spånet yrde.

Men det ingav helt klart den riktiga cirkuskänslan…

Snart fredag och dags för veckans sista strålning och stort födelsedagsfirande!

15 strålningsdagar kvar…



Sön 12 jul 22:47

En avkopplande helg...

Så är vi då åter tillbaka i Waldshut igen.

Vi har haft en super mysig helg uppe i Wilhelmsfeld hos min Morbror och hans familj.

Då har varit så gästvänliga och har pysslat om oss till max.

Vi har ätit av Marias underbara mat, Robin och Albin har ”hängt” med mina kusiner Désirée och Isabella och Melwin och Vincent har haft fullt upp med att hålla fart på Morbror Åke…

Under lördagen åkte vi allesammans ner till Heidelberg och gick på stan.

Det var en liten, mysig och mycket välbevarad stad, med fullt med shopping glada människor.

Vi passerade en gammal kyrka, som Melwin genast ville gå in i.

Han tycker mycket om kyrkor och så fort vi går förbi en, måste vi göra ett besök i kyrkan.

Ibland kan jag tycka att det är lite läskigt att han tycker så mycket om just kyrkor. Som ett dåligt omen, liksom…

Men sen kommer jag på mig själv och tror mer att det beror på att vi är ganska mycket i kyrkan hemma, och det är ju alltid så skoj på familjegudstjänsterna, med musik och lek/pyssel i kyrkan, så det är väl helt förståeligt att Melwin gillar det konceptet…

Vi gick i alla fall in i denna tyska, lilla och mycket gamla kyrka.

Tände var sitt ljus för vår nyligen bortgångne vän, tankarna hamnade återigen vid hur fasansfullt det är alltihopa…

Tårögda och med känslor som svämmade över, fick vi efter ett tag lov att lämna kyrkan, då det var dags för ett bröllop… Snacka om kontraster!

Men det kändes ändå skönt att få ha kommit lite närmre ( om än i Tyskland ) och fått tända ett alldeles eget ljus för vår vän.

Vi har så haft en lugn och skön helg, hos en fantastisk familj, och laddat batterierna.

Imorgon är det återigen dags för en ny strålningsvecka, och vi är bara så redo,

Dags att utrota klumpen!

14 strålningsdagar kvar…

 


Ons 15 jul 09:31

Femte strålningsveckan är här...

Så har vi då återigen påbörjat en ny strålningsvecka, eller ja, vi har ju faktiskt redan kommit till mitten av veckan.

Det känns fantastiskt att skriva, att Melwin är fortfarande så gott som helt opåverkad av den tuffa strålningsbehandlingen.

Visst, det är alldeles för tidigt att andas ut helt, då Melwin har 12 strålningstillfällen kvar och det blir bara hårdare och hårdare…

Sen har vi ju alla tänkbara seneffekter och biverkningar som kan ta flera, flera år innan man vet vad som är vad.

Men hittills kan vi i alla fall glädjas åt att Melwin mår så bra som han gör, att han är så pigg och glad och fortfarande ser positivt på att fara till strålinstitutet, inför narkos och behandling.

Självklart tycker även Melle att det är allra roligast att vara ”ledig” från strålningen, slippa nålen och kunna leka och rör sig som han vill. Men han klagar aldrig!

I måndags hade vi tid för undersökning vid barnsjukhuset i Zürich.

Vi packade i hela familjen i bussen, drog till strålningen, väntade på att Melwin skulle bli färdig med dagen behandling och for sedan vidare till Zürich.

Efter en snabb lunch var det dags för Melwins undersökning. Allting verkade stå rätt till och hans blodvärden var fortfarande OK, även om de hade sjunkit något.

Efter sjukhusbesöket bar det av vidare in till city för att ”göra Zürich”.

Det var helt klart en fin och sevärd stad, som påminde lite om Stockholm, med sitt vatten och kanalen mitt genom staden.

Det blev ett glass stopp vid vattnet, ett besök vid en kyrka och sen lite fönster shopping ( det är ju ingen direkt billig stad )…

Sådär lagom svettiga och trötta i benen ( det var över 30 graders värme ) drog vi framåt kvällningen hemåt mot Waldshut igen.

Igår efter Melwins strålning blev det bad hela eftermiddagen. Det var inte stekande sol, vilket var tur, då temperaturen var nog så hög ändå, med över 30 grader.

Kvällen bjöd på jordens åskväder, det var helt klart en av de värsta jag varit med om. Blixtarna stod som spjut runt omkring oss och det dundrade så att hela huset skakade. Men det var läckert, att stå ute i mörkret på balkongen, i trygghet och bara känna spänningen, kraften av naturen…

Mäktigt är ordet, och vi påminns återigen om vad fjuttig och liten människan egentligen är.

Annars handlar dagarna mycket om vår väns tragiska död. Tankarna är med hans familj hela tiden och nu är det såklart mycket fokus inför begravningen.

Både jag och Tony känner oss otillräckliga då vi sitter här nere, så långt bort från våra vänner, och önskar så att vi kunde finnas till hands lättare. Men som tur är kommer vi ju snart hem till Sverige igen…

Tony kommer att flyga hem till begravningen.

Jag stannar kvar med grabbarna och ser till att Melwin kommer till strålningen som han ska.

Att flyga alla tillsammans går ju inte, då Melwin har sitt strålnings schema som inte får rubbas samt att han fortfarande är väldigt infektionskänslig, och att sätta honom på ett flygplan ( där virus och bakterier fullkomligt fladdrar runt i planet ) mitt under pågående behandling, det kan vi inte riskera…

Så det blir Tony som flyger upp själv för ett sista farväl…

Känns fortfarande helt overkligt att vår vän inte längre är med oss, man kan liksom inte ta in att vi inte kommer att ses igen, att det är för alltid...!

12 strålningsdagar kvar…




Ons 15 jul 14:54

Lite krasslig...

Mitt upp i allt har då JAG gått och blivit sjuk…

Inte så att jag ligger och vrider mig i mina krämpor, men nog så irriterande ändå.

Jag har dragit på mig nåt i halsen, för där gör det i alla fall väldigt ont. Kan knappt svälja och pratar så sparsamt jag kan.

Igår och idag har jag haft lite feber och jag knaprar Ipren för att känna mig lite piggare. Gick in på det lokala Apoteket och fick några tabletter för att lindra det halsonda, vilket hjälper ganska bra.

Tony tog de fyra små med sig nu på eftermiddagen så att jag skulle få en chans att vila upp mig lite.

Riktigt vad de skulle hitta på ihop vet jag inte, och det krävdes en hel del övertalning från Tonys sida för att få mig att stanna hemma.

Känns som jag sviker och jag är ju av den rastlösa typen och vill gärna vara med ”where the action is”

Men just idag kände jag mig som en urvriden disktrasa och att få lägga sig ner i sängen och sluta ögonen en liten, liten stund var lockande och jag lät mig övertalas.

Så nu har jag sussat middag en liten stund och känner mig faktiskt lite piggare, kan vara Ipren tabletten som lurar mig, men jag har i alla fall inte ro nog i kroppen för att ligga ner längre…

Så vad passar då inte bättre än att skriva lite…?

Är så himla rädd för att min ”sjuka” ska sätta sig på Melwin, så att han blir dålig.

Hans immunförsvar är ju verkligen inte det bästa och det är ju helt klart något form av virus jag har dragit på mig.

Men vad ska man göra… Jag försöker att tänka på att inte pussa honom på munnen eller dela ät- och drickbara saker med honom, när jag mår såhär.

Mer vet jag inte hur jag kan skydda honom, tyvärr…

Peppa, peppar så verkar övriga i familjen ännu vara pigga o krya.

Flygbiljetten till Tonys hemresa inför begravningen är nu bokad. Han flyger upp ensam och blir borta från tidig morgon till sen, mycket sen kväll.

Jag tyckte att han kanske kunde stanna någon dag till i Sverige, att det skulle bli lite för stressigt för honom och så, men han insisterade på att flyga över dagen.

Han vill inte vara borta för länge, vilket är himla skönt om jag ska vara ärlig, för lite läskigt är det ju att bli lämnad ensam här nere med fyra små.

Hemma är man ju van på ett annat vis, och där är jag ju ensam med barnen fyra dagar i veckan ( i alla fall innan Melle blev sjuk ), men det är ju också hemma.

Man har vänner och familj i närheten, runt omkring sig, tryggheten…

Här nere har jag fullt sjå med att göra mig förstådd på min knaggliga skoltyska, som allt som oftast blir en blandning av tyska/holländska/engelska.

Då jag bott i Belgien i några år och där lärde mig holländska så blandar jag lätt ihop det med min tyska, som ligger begravd någonstans i bakhuvudet sedan skoltiden.

Holländskan är färskare och sitter bättre och är dessutom inte helt olik tyskan, så det blir en salig blandning när jag öppnar munnen. Men förstår det mesta av vad jag hör, det gör jag i alla fall, och att läsa funkar också bra, då jag kan fundera i lugn och ro.

Som tur är har man ju alltid engelskan att luta sig emot, den brukar ju alltid flyta på om det krisar. Tyvärr är det då inte så många här som pratar och förstår engelska så bra. Tyskarna ser ju som bekant sitt eget språk som någon form av ”världsspråk”, dubbar allt som sänds på TV och tittar helt klart skumt på en när man tar till engelskan som en nödlösning.

Förutom på PSI ( strålinstitutet ) där alla, tack o lov, pratar mycket bra engelska, och de gör det gärna. Men konstigt vore det väl annars, när de tar emot patienter från hela Europa.

För er som kanske vill kolla vart Melwin får sin dagliga strålbehandling klistrar jag här in länkarna till PSI hemsidan;

http://p-therapie.web.psi.ch

 

www.psi.ch

 

Man skulle kunna tro att vi haft det riktigt gott här nere om man tittar på både mig och Tony. Våra magar, som i och för sig inte var direkt platta och fina när vi for, har nu övergått till någon mer form av ”gravidmage look alike”, på oss båda då bör tilläggas, så att ingen börjar spekulera åt nåt konstigt håll…

Vet inte om det beror på att vi mest sitter på våra små rumpor, om det är någon form av tröstätning som försiggår eller om det helt enkelt är den tyska ”wursten” som sätter sina spår…

Jag själv har gått in i en helt ny dimension, då jag inte har rakat mina ben, plockat mina bryn, vårdat mina naglar eller annat för att gynna min kropp och mitt utseende.

Känns helt plötsligt rätt så obetydligt, som en liten bagatell liksom, som jag endast bör lägga energi på om jag absolut orkar, har en endaste liten kraft kvar till och om jag hittar motivationen, vilket i nuläget totalt saknas…

Bör i alla fall tillägga, för er som eventuellt oroar er, att jag fortfarande har koll på min personliga hygien och tvättar mig som sig bör, men så mycket mera är det kanske inte.

Fortsätter det i den här takten så lär ni som känner mig hicka till när ni träffar mig igen

Snart är det dock dags för oss att göra en riktig kraftansträngning och flytta allt vårt bohag till ett nytt ställe.

På lördag klockan 12 ska vi vara härifrån, för då kommer det en ny familj hit.

Då har nog bussen fått gå många, många gånger mellan de två boendena, för det är inte lite prylar som ska flyttas.

Vet inte riktigt hur allt kom ner hit, för shoppat här nere har vi knappast gjort, så det måste ju ha lyckats kommit med hit från Sverige. Då måste det ju också funka att flytta allt från punkt A till B, ännu en gång…

Känns som om det är prylar och kläder överallt!

Kanske bäst att vila lite till då…

11 strålningsdagar kvar…



Tors 16 jul 10:14

De tre L:en...

Mår helt klart bättre idag om än inte helt fräsch…

Har fullt med blåsor i hela munnen ( på tungan ) så det blir inte så mycket äta av för mig, vilket i och för sig inte alls gör så mycket…

Snorig är jag också, men febern verkar ha gett sig.

Ännu inga tecken på att någon av de små ( eller Tony ) skulle ha blivit smittade, men än finns det ju tid, så vi håller tunnarna hårt att bacillerna stannar endast vid mig.

Det är så varmt här nere, inte direkt stekande sol, men hett, och i och med det har även flugorna återkommit.

Vincent och jag blev väckta tidig morgon av dessa ”bestar” , inte mindre än tre stycken var de… *hatar flugor*

Men imorgon blir det packning för hela slanten och så flyttar vi till det andra boendet, utan kossor, så förhoppningsvis också färre flugor.

Rosor finns det dock gott om, då stället kallas för ”Rosenbyn”. Vi har åkt förbi där utanför och det var mycket riktigt väldigt vackert och många rosor fanns där…

Plus en hel del pensionärer som gärna far dit med bussresor för att just beundra dessa rosplantager.

Stackars PRO, de kommer nog att bli rejält omskakade när vår Albin fladdrar förbi mitt ibland alla vackra rosor, och rör om i den lugna fina idyll som där nu råder…

Är de redo för vår Albin, glatt och ivrigt på väg till lekplatsen på andra sidan rosorna…???

Inte helt otippat kommer han dagen till ära vara transformerad till en ”kung fuh kille”, en ”ninja” eller varför inte någon ur alla karaktärer i Star Wars. En sak är i alla fall säker…jag är lite rädd för att Albin inte kommer att gå dessa pensionärer helt obemärkt förbi!

Förkylning till trots, det blir nog en sväng till badet idag. Det är väl det enda övriga familjen vill och jag kan ju inte ligga här hemma och ”tycka synd om mig själv” hela dagen…

Tony är iväg med Melwin till dagens strålning och stor grabbarna sitter och mumsar frukost till tyska ”Svamp Bob”.

Vincent knatar omkring här i lägenheten ganska så obemärkt, men med en så tidig morgon för honom så är det väl snart dags för förmiddagsvilan.

Igår kväll när jag skulle till och somna kom jag på att JAG ÄR de tre L:en…

Lönnfet, Lurvig och Ledsen…

De två första talar för sig själv, och jag har ju redan berättat hur det ligger till.

Att jag är ledsen kanske inte heller är så konstigt. Det kommer liksom alltid över mig när jag ska somna, varför vi är här nere, att just mitt barn är så sjukt, att livet verkligen inte är att räkna med och hur liten och ensam man är…

Det är ju inte utan att man blir lite ledsen…!

10 strålningsdagar kvar...



Tors 16 jul 18:52

Foton på la`Familia

Nyss tillbaka från en eftermiddag vid poolen, i solen... Barnen har badat, badat och åter badat och jag har solat, solat och åter solat. Kanske inte det bästa för min förkylning, men vad f-n, är det sommar så är det. Härligt, helt enkelt! Måste bara tipsa er alla om att gå in på min vän Sofies blogg http://denstarkastestjarnan.blogg.se/ Jag och hela min familj stoltserar där idag, på en hel del foton. Dessa togs under tiden Sofie o Peter var och hälsade på oss här nere i Waldshut. Nu är de hemma i Sverige igen, vi är fortfarande kvar, ungefär liknande som synes på fotona, förutom att vädret är mycket, mycket bättre. Regntiden är över hoppas vi Har själv försökt att lägga in en hel del foton här på min blogg, men det funkar inge bra alls. Förmodligen jag som är helt inkompetent vad det gäller datorer... Dags för kvällsmat och sen en skön dusch för oss alla!




Tors 16 jul 22:37

Svårt att sova...

Snart dags att gå och lägga sig igen…

Jag skriver mycket nu, jag vet, men det är det enda som rensar i hjärnan.

Det snurrar konstant runt av olika tankar och funderingar.

Speciellt när jag ska somna kommer allting över mig…

Vill då ha svar på frågor jag vet inte går att besvara, vill då ha garantier, en viss säkerhet inför framtiden, vilket mitt vuxna jag vet att det inte fungerar.

Men när jag skriver känns det lite lättare att andas, mer konkreta tankar och jag kan slappna av något…

Sen är det ju just MIN blogg, så ni som inte orkar eller vill läsa, har ju friheten att låta bli!

Vet mycket väl att bloggen mestadels innehåller negativa aspekter, händelser, tankar och påståenden…

Men det är just så som jag ser på mitt liv just nu, på Melwins sjukdom, på vår familj…

Upp o ner och hit o dit, en känslomässig berg o dalbana, men med en STOR portion kärlek mitt upp i allt elände.

Ska nog ändå försöka att sussa lite nu…

En flyttdag imorgon och sen helg!!!

Hoppas så att Melwin får vara pigg över helgen så att vi kan hitta på massa skoj ihop.

Go´natt alla därute!



Mån 20 jul 10:40

Näst sista strålningsveckan...

Tillbaka vid strålinstitutet efter en skön och avslappnande helg.

Melwin har precis somnat och ligger väl vid strålningen nu. Istället för bok idag, tog jag med mig datorn så kan jag passa på att skriva lite.

Känns helt konstigt att det bara är 9 strålningar kvar ( efter idag endast 8 ). Det har gått så himla fort, att man nästan inte fattar att Melwin faktiskt snart har strålats hela 33 gånger, och sövts lika många gånger…

Hoppas, hoppas, hoppas att han får fortsätta att må bra, och så himla skönt att få komma tillbaka till vardagen igen!

Under fredagen blev det som jag tidigare skrivit en flytt till vårt andra boende i  Nöggenschwiel.

Ett fint ställe, väldigt liknande vårt första boende, om än något mindre.

Det innehåller ett vardagsrum med en trebäddssoffa, där jag, Tony, Vincent och Melwin sover tillsammans. Så gosigt så…

I sovrummet finns en stor dubbelsäng där Robin och Albin huserar själva. Deras egna rum, som de bestämt att det heter, och som vi andra har väldigt strikta besöksregler till…

Ihop med vardagsrummet finns även den lilla kokvrån och ett litet matbord.

Trädgården utanför är däremot väldigt väl tilltagen och där finns gungor, sandlåda och ett pingisbord, så pojkarna kan busa av sig lite.

Tror att det kommer funka bra att bo där, bara vädret fortsätter att vara ganska så bra, så att vi kan sitta ute mycket och äta och så. Annars blir det lite väl trångt, men hjärterum och stjärterum, ni vet…

Flytten gick i alla fall smidigt och jag tror vi fick med allt. Vi tog allt i ett svep under fredagen. Jag mådde bättre i min förkylning och kunde ”jobba på” rätt bra… Skönt att få det överstökat liksom.

Det verkar ( peppar, peppar ) som om de övriga i familjen klarat sig undan mina baciller. Hittills har ingen känt sig dålig och jag har ju som tur är blivit bra igen. Så kanske är det hela över…

Lördag morgon då vi vaknade ( eller ska jag säga förmiddag, vi tog en rejäl sovmorgon ), stod regnet som spön i backen och jag o T tänkte att det var bäst att passa på med någon skojig aktivitet.

Vi redan tidigare under Tyskland vistelsen lovat pojkarna att de skulle få se tyska Legoland, men det hade ännu inte blivit av…

Så med ca tre timmar i bil passade vädret perfekt, mulet och regn. Vi packade lite snabbt det nödvändigaste, som typ ännu inte hade blivit upp packat ens, och drog mot LEGOLAND.

Lördagen och söndagen i Legoland kunde inte ha blivit bättre. Det kom någon regnskur då och då, men annars uppehåll och ibland lite sol. P g a det ostadiga vädret hade nog många valt att stanna hemma, för det var faktiskt riktigt drägligt med folk, trots att det är mitt i sommaren. Sen har ännu bara en liten del av tyskarna fått sommarlov, de flesta har ytterligare 2 veckor kvar i skolan, så det kan ju också göra sitt till…

Vi hade en riktigt rolig helg med pojkarna, och jag måste säga att tyska Legoland bjöd på skoj för alla åldrar, Perfekt!

Men nu är vi tillbaka till verkligheten igen, sövning, strålning, oro och allt det där…

Ska Melwin få fortsätta att må bra, även nu på slutet när det blir som tuffast…???

Sen kantas var dag fortfarande av den sorg och det tomrum som vår bortgångne vän lämnat efter sig.

Begravningen närmar sig med stora, tunga steg… Tony ska flyga, jag ska stanna i den tyska/schweiziska vardagen.

M o M mailade över dödsannonsen, så tragisk, men ändå så fin…

Att familjen sen valde att be alla att tänka på ”Melwins fond” är så otroligt stort!

Att dessa  våra vänner är fantastiska, det visste vi redan, men denna omtanke gör oss så varma och rörda att jag saknar ord att beskriva!  Att mitt upp i sin egen katastrof, kunna tänka på och visa sådan omtänksamhet mot någon annan, det är det få som klarar av… *all kärlek till Dig Sussie*

Så vi blickar framåt, Melwin är snart färdig med dagens strålning, redo att vakna upp, redo att fara hem, redo för ny lek och nya äventyr…

Min underbara, fantastiska lilla son, Du måste orka hela resan fram! 8 strålningsdagar kvar...

 



Tors 23 jul 22:29

Ankor på vift...

Veckan lider mot sitt slut och jag har varit usel på att uppdatera bloggen…Förlåt!

Har i och för sig inte hänt så värst mycket heller.

Melwin har strålats varje dag och mår fortfarande helt OK. Han är pigg o glad och orkar vara med i den vildaste lek…

Tisdagen bjöd på strålande sol och 30-35 graders värme, så det blev att fara till badet direkt efter strålningen.

Pojkarna badade på som aldrig förr och jag gjorde ett tappert försök till att bättra på brännan lite, men det gick sådär. Alldeles för varmt att gassa i solen, så det blev badlek med grabbarna istället…

Hela kvällen satt vi ute på altanen, pojkarna lekte tills närmare elva ( inte småttingarna då, men Robin o Albin ). Det var ju så varmt och de hade så skoj…

Tänkte att det blir en liknande dag imorgon, men oj vad snabbt det kunde slå om i vädret. På onsdags morgon så var det regn och åska och inte alls särskilt inbjudande till bad…

Så dagens mest exotiska tripp blev att fara till en amerikansk hamburgerkedja och mumsa burgare och få med sig en leksak därifrån…

Resten av dagen tillbringade vi här hemma på gården. Barnen lekte bra, Vincent i sandlådan, Robin gungade i full fart och Albin och Melle stack och kollade på gårdens ankor. Det är grannarna till de som vi hyr av som har två ankor som bor på en fin liten inhängnad plätt med ett litet hus för de att vårda sina små gulliga, fjuniga bebisar i.

Hur som helst så tyckte väl Albin att det kunde vara lite skoj att kolla vad som hände om man lyfte på haspen till ankornas dörr…skulle de gå ut tro???

Sagt och gjort, Melwin kom springande och berättade att Albin hade släppt ut ankorna.

Jag och Tony trodde väl inte riktigt att det kunde vara så ( till och med Albin borde väl fatta att han inte fick öppna dörren, tänkte vi ) men vi gick ändå för att kolla. Mycket riktigt så spatserade de två ankorna omkring utanför buren med sina fjuniga små bebisar tätt efter, och de hade inga som helst planer på att gå in i buren igen, trots vårt ivriga lockande.

Så jag fick springa upp till tanten ( vår hyresvärd ) och tala om vad som hänt. Okey, jag sa kanske inte direkt att det var just Albin som hade haspat av och släppt ut ankorna, utan frågade lite mer om det verkligen var OK att ankorna var just utanför buren, vilket det naturligtvis inte var…

Larmet gick och det blev till att försöka fånga in de små liven i trygghet igen. Tanten påtalade flertalet gånger om hur farligt det var för de små ankorna att vara ute på egen hand. Både rovfåglar och räv finns det gott om här som mer än gärna tar en anka till middag.

Tony och jag svettades ett litet tag och såg framför oss att det skulle bli en kostsam historia samt att vi mest troligt skulle bli vräkta.

Men med lite mums mums mat till ankorna så gick de snällt tillbaka in i buren och tryggheten igen…

Kanske förstod tanten att det var just Albin som varit i farten, men hon sa inget, och inte vi heller…( vilka fegisar va )

Albin har redan helt klart visat vad han går för…Suck!

Eftersom den här gården inte har några egna kossor, utan bara några höns, kaniner och så ankorna, trodde vi ( eller mest Tony då ) att vi skulle få betydligt färre flugor att tampas med…men icke!

Det vimlar av flugor, massvis överallt! Vi har flugjakt exakt varje kväll för att få en lugn natt. Vidrigt är ordet!

Tyskland = Flugland

Just idag har vi även fått in en väldigt skarp odör av svinskit, som bönderna flitigt sprutar ut på åkrarna, som då finns precis överallt omkring oss.

Behöver jag skriva att både jag och Tony nu sitter inne med fönstren stängda…

Det är härligt på landet!

Hur otroligt det än känns att skriva så har Melwin endast 5 strålbehandlingar kvar.

Imorgon drar jag och alla fyra grabbar tillsammans iväg till denna veckas sista strålning.

Tony åker tidigt, tidigt ( vid 04.00 tror jag ) till Zürich för att flyga hem till hans bäste väns begravning.

Usch så hemskt det är, blir lika tårögd varje gång.

Det var ju de som skulle flyga ner hit till oss, inte tvärtom…

Ja, morgondagen blir en mycket tung dag. Men det måste ju gå att ta sig igenom den också, även om jag önskar att den aldrig behövts finnas!

5 strålningsdagar kvar...

 


Måndag 27 juli 2009

Sista strålveckan...

Sitter här och klunkar kaffe i väntan på att mina gossar ska vakna…

Ja, Melwin och Tony har ju redan åkt iväg till strålinstitutet. Sista strålningsveckan!!!

Om  strålmaskinen funkar som den ska hela tiden och allt annat också klaffar så kommer lille Melwin att göra sin sista strålning på torsdag.

Nu när man sitter här och är inne på sista veckan känns det som att behandlingen gått så fort, men det är ju ändå 7 veckor,  vilket faktiskt är en ganska lång tid för en liten, liten kropp att 5 dagar i veckan bli sövd och strålbehandlad.

Men min Melwin är fantastisk, vet att jag skrivit det förr men det tål att upprepas…

Han klagar aldrig, han är inte arg och ledsen, han bara konstaterar att ”NU SKA KLUMPEN BORT”.

Hoppas vid alla högre makter som finns att det också blir så, för som han kämpar, efter allt som den lille mannen går igen, måste han bara få bli frisk!

Över till helgens aktiviteter…

Tony kom välbehållen tillbaka från Sverige och fredagens begravning under natten till lördagen.

Det blev en lite slapp förmiddag, med mycket mys, svenskt godis och en ny parfym till mamma ( mig alltså  ).

Sen bestämde vi att vi skulle dra iväg och spana in Alperna.

Det blev orten Davos i schweiziska alperna, då vi blivit tipsade om att detta ställe skulle vara ”outstanding” och sen var det endast ett par, tre timmar dit med bilen.

Vi packade bussen och drog iväg…

Ett stopp på en amerikans hamburgerkedja ( igen, ja vet, våra matvanor har blivit förskräckliga ) och sen var vi framme.

Barnen är så himla duktiga att åka bil, nästan inge tjat och tjafs alls, idealiska!

Det blev backe upp och åter uppåt i många mil innan vi nådde Davos, och visst var det vackert.

Helt otroligt vackert med dessa enorma berg som sträckte sig runt om oss, klädda med skog och gräs ganska långt upp på sidorna, för att sedan avsluta med massiv bergmassa och snö på toppen.

Vi besteg toppen på ”Jacobshorn” och ”Rinerhorn”, eller besteg var kanske fel ord, vi åkte ju lite smidigt linbana hela vägen upp.

”Jacobshorn” var högst med sina 2590 m ö h. Där var det ganska kallt, bara ca 10 grader, men vilken utsikt!

”Rinerhorn” var lite lägre med sina 2053 m ö h. Men där var det så häftigt, de hade nämligen en jättestor lekplats och ett litet minizoo mitt där uppe på toppen.

Så pojkarna hoppade stutsmatta, gungade och klättrade i klätterställningar mitt där uppe omringade av alptoppar. Klappade getter och grisar och blev spottade åt av lamor. Så coolt!

Visst kunde man komma betydligt högre upp på dessa berg, men då fick man lov att göra det till fots, och det var inte aktuellt med fyra små i släptåg…

Vi fick nöja oss med den utsikt man fick genom att åka linbana, vilket vi också mycket nöjt gjorde!

Väl nere i Davos var det faktiskt riktigt varm, hela 20 grader, vilket är varmt med tanke på hur högt det ligger. Lite lustigt hur det kan växla fort med vädret, då vi träffade några andra svenskar som berättade att förra helgen hade det där varit full snöstorm med 1 dm snö över hela Davos. De hade fått ploga och uppe på bergstopparna var det många minusgrader. Tur att vi valde den här helgen!

Barnen var nöjda och glada hela alpvistelsen ( måste berott på den friska alpluften  ), vi fick njuta av en enastående natur och äta god ”alpmat”. En kanonhelg som gjorde oss alla mycket gott!

Nu är vi återigen så laddade att bekämpa den djävulska klumpen. Sista slutstriden har kommit, och nu bara ska den väck!

4 strålningsdagar kvar...

 


Onsdag 29 juli 2009

Nästan färdig...

Hur otroligt det än må låta, så är Melwin nu inne för sin näst sista strålning.

När man nu tänker tillbaka på tiden som gått, så känns det som om den gått otroligt fort förbi, men jag vet ju att det inte känts så under resans gång…

Men imorgon är det i alla fall sista strålningen, och vår lille Melwin har då genomgått hela 33 strålningar.

Det stackars lilla huvudet har fått utstå mycket…

Håret som försvann av alla cytostatika behandlingar har så sakteliga börja att titta ut igen, och Melwin har nu små fjun på hela skallen, förutom på just strålningsområdet. Där är det helt kalt!

De säger att håret även där ska börja att växa igen, men att det kan ta en god stund. Det ser nästan lite lustigt ut, med den ganska så stora, kala fläcken i bakhuvudet, som dessutom är ganska så starkt brun/röd. Effekten blir som en rejäl solbränna på strålningsområdet.

Men Melwin har haft tur ändå. En del barn vi sett/träffat här har varit alldeles röda, liksom svedda av strålningen. Föräldrar och läkare har fått smörja och smörja med riktigt feta krämer för att lindra den smärta som blir av riktigt svår bränna.

Sen är det ju det här med hur Melwin har mått under hela behandlingen, helt tipp topp!

Fantastiskt vilken tur han har haft, mitt upp i allt, att han i alla fall har fått må bra, kunnat orka bara vara barn…*det glädjer ett modershjärta enormt*

Sen tas man ju så klart ganska så snabbt ner på jorden igen, när läkarna återigen börjar prata om alla seneffekter, biverkningar och eventuella komplikationer som kan komma att visa sig strax efter behandlingen avslutats, eller senare, eller mycket senare…

De vill hela tiden påpeka detta, att även fast Melwin mår så pass bra under själva behandlingen, behöver det inte alls betyda att han kommer att komma lindrigare undan med alla andra bestående eller tillfälliga men och brister.

Så trist att tänka på, så därför försöker jag så gott jag kan att lägga alla dessa funderingar och spekulationer åt sidan och bara njuta av att Melwin mår för stunden bra och tar det negativa när/om det kommer…

Kanske lättare sagt än gjort, men det är mitt mål i alla fall. Att efter detta helvetes år som nu snart har passerat, betrakta Melwin som färdigbehandlad, på väg till att bli frisk och inget annat, så länge som motsatsen inte visas!

Idag skiner solen från klarblå himmel och jag har lovat Melwin att få åka och bada. Så direkt han vaknar upp ur narkosen, drar vi till badet.

Melwin har fått köpa sig en alldeles ny, cool vattenpistol ( att spruta ner sina brorsor med ) så han är laddad till tusen…

Har fått en del frågor om när det nu var som vi skulle figurera i tidningen…

Den 13 augusti  kommer Vi  Föräldrar nummer 10 ut, där reportaget om Melwin är med.

1 strålningsdag kvar...

 


Torsdag 30 juli 2009

Strålbehandlingen avslutad...!

Känns konstigt att skriva, men Melwin har idag gjort sin sista strålning och strålbehandlingen är nu avslutad!

Vår lilla goa Melwin har nu genomgått 33 narkoser samt 33 strålningar under perioden 15 juni - 30 juli. Helt otroligt!

Känns så skönt och fantastiskt att detta äntligen är över, att Melwin fått plockat bort nålen och slipper kliva upp tidig morgon för att fara iväg till strålinstitutet. Inte för att han själv har klagat, för det gör han aldrig, men för att han ska få vara som en liten glad treåring alltid borde få vara...

Ikväll har vi firat! Gick ut och åt på restaurang. Barnen fick välja fritt vad de ville äta/dricka och vi skålade.
Skålade för att vår lille prins nu äntligen är färdigbehandlad, skålade för att han orkade kämpa sig igenom detta helvetes år, fullt med operationer, cytostatika, strålning och sjukhus, sjukhus, sjukhus...

Det känns skönt att kunna säga att Melwin är färdigbehandlad, men också skrämmande.
För med färdigbehandlad innebär det ju också att det måste gå vägen, för det finns liksom inget mera att ta till.
Man har bränt allt krut, gjort allt man kunnat för att ta kål på klumpen och den bara MÅSTE dö nu!

Så visst är det med skräckblandad förtjusning som vi nu lämnat strålinstitutet en sista gång.

Oron och rädslan inför varje magnetkamera, inför varje undersökning kommer för oss vuxna att vara en kamp i sig...

Klumpen får inte, på något sätt, på något vis, visa sig vara aktiv!
Man kan aldrig operera hans strålområde igen, han kan inte få ett så tufft cytostatika program igen, han kan aldrig strålas på samma ställe igen...

Detta bara MÅSTE ha tagit död på klumpen!

Skrev igår att jag skulle tänka och leva som om Melwin är färdigbehandlad och frisk, tills motsatsen bevisas...Se hur bra det gick

Som förälder till ett cancerbarn får man nog lära sig att leva med en konstant oro och rädsla.
För tanken på, om och när den djävulska cancern ska slå till igen kommer alltid att finnas, alltid att göra sig påmind. Men jag ska träna hårt på att utforma någon slags talang på att lägga känslorna "på hyllan" tills den dag de verkligen behövs tas fram...

Idag är det en glädjens dag, det finns inget annat...!

Vi har lämnat strålinstitutet för att aldrig återvända, inte för behandling i alla fall.

Fast det kommer nog att kännas lite tomt ändå, för vilket underbart team vi fått lära känna.
All personal har varit så fantastiska. De har stöttat oss, och tagit så bra hand om vår lille Melwin.
Allt har fungerat så bra här på strålinstitutet i Villigen, och även på barnsjukhuset i Zürich.
Alla är så hjälpsamma och de har ordning och reda på alla detaljer.
Ja, jag kommer nog att sakna den schweiziska sjukvården något...

Direkt efter att Melwin hade vaknat från sin narkos och var uppe på benen igen, tackade vi så mycket för den här tiden och for iväg tillbaka till Waldshut.
Vi skulle hitta på något riktigt skoj för oss alla, så att dagen skulle kännas lite extra speciell...
Det blev ett besök till ett tyskt "Busborgen". Ligger i Lauchringen, bara ca 15 minuter med bil från oss.
Ett kanonställe om man frågar grabbarna fyra!
De lekte och lekte, hoppade hoppborg, klättrade, badade i bollhav och härjade runt så att de var alldeles svettiga allesammans...
Det var ett riktigt skoj ställe absolut, också för oss vuxna, även om jag personligen tycker att kvällens "firar middag" allt slog lite högre...

Men det var en glädje bara i sig att se vår lille Melwin hoppa så nöjd och glad omkring, utan nålen fast i sitt bröst, med slang och koppling hängande och slängande.
Han var fri nu och kunde röra sig som han själv ville...

Det blev middag i en lummig rosenträdgård, med en lekpark precis intill.
Så efter att gossarna lite snabbt slängt i sig sina fiskpinnar och pommes ( ja, det var det de själva valde ) stack de nöjda iväg och lekte i lekparken. Vilket gav en liten, liten stund av middagsro för mig och Tony, att tillsammans gnaga i oss varsin köttbit...

En bra avslutning på en minnesvärd dag!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

RSS 2.0